Mamma sa upp kontakten med mig för 3 år sedan

Tack för era svar. 

Jag läste en bok i förrgår. Boken kallas för ?Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar?. Riktigt bra. Den förklarade varför vissa föräldrar beter sig som de gör. Enligt författaren (psykolog och forskare med lång erfarenhet) beror dessa konstiga beteenden ofta på barndomen. Jag vet att mamma hade en jobbig uppväxt. Började fundera på om det kan vara en förklaring till hennes beteende. 

Ringde mamma igår trots att jag var blockerad. Men jag hittade ett sätt att kringgå det. Kände att efter 3 års tid får det vara nog. Jag har ju försökt förut utan framgång men den här gången hade jag ju en bok som grund. Kanske skulle hon lyssna då. 

Jag förklarade vad jag hade läst och frågade henne om det Kan ha varit uppväxten som gjort henne sådan. Hon har till exempel väldigt svårt att låta någon bry sig om henne. Hon tar en som kontrollerande / påträngande isåfall och jobbig, så då tar hon direkt avstånd (vilket hon gjort med mig). Mamma berättade att det var exakt så. Hon har bara aldrig tänkt på det, varför hon gjort som hon har gjort. Hon tyckte det var skönt att förstå och ville läsa boken själv. Hon berättade att hon flyttade hemifrån som 15-åring. Flydde i princip hemifrån. Annars hängde hon mest hos sin mormor. Hennes egna föräldrar var stränga och visade sällan omtanke. Vi pratade lite. Hon tror att hon har svårt för när någon bryr sig. Då flyr hon istället. Hon har rätt mycket flyktbeteenden när man tänker efter. 

Nej men så vi pratade i 1 timme. Hon ville ses, fika eller hitta på nåt. Men det känner jag mig inte redo för än. Sa att jag är ledsen, hon kunde försökt hört av sig på såhär lång tid. Men hon har inte förstått, utan tagit mig som att jag har varit på. Då var det enklare att gömma sig. 

Efter vi hade pratat blockerade hon upp mig och skickade ett meddelande med några hjärtan i. 

Men jag litar inte på henne än. Vill se att hon hör av sig först. Tycker också man har ett visst ansvar själv att tänka på sitt eget beteende. Jag har ju försökt om och om igen att få kontakt med henne. Så besviken är jag än. Men det känns bättre iallafall.

Nej hon har ingen diagnos vad jag vet mer än att hon har fibromyalgi. Hon är sjukpensionär och har varit det i ca 20 år. Inget körkort. Inga direkta vänner för hon blir gärna ovän med dem. Satt mest hemma och kollade på tv, lagade mat eller var i trädgården när vi var små. 

Men om detta är som i boken kan det ju kanske förklara en hel del och kanske kan det få henne att ändra tänk och bry sig mer.

Jag kommer nog aldrig bli så nära henne som med pappa. Inte efter detta. Men det kanske kan bli bättre så att man har lite kontakt åtminstone. Hoppas det. 

Kan tycka att hon borde sökt hjälp tidigare. Hur kan man inte ha tänkt på detta själv. Utan bara tolkar alla andra som påträngande, jobbiga och dumma om de försökt närma sig / bry sig. Lite ofattbart i mina ögon. Men men. Huvudsaken är väl om hon tänker om nu.

Nja jag häller inte med dig där.

Jag tycker inte att man ska behöva fortsätta försöka så länge som jag har gjort. Jag har pratat lugnt. Jag har skrikit. Jag har gråtit. Hon har ljugit mig i ansiktet och även hela släkten och pratat dåligt om mig bakom min rygg. Varför ligger ansvaret på mig? Och varför skulle hon sakna mig? Hon har inte försökt en enda gång höra av sig själv. Jag har varit blockerad så det har varit totalt omöjligt att ens nå henne. Ditt inlägg gjorde mig ledsen. Jag gick in i väggen delvis pga henne. Men också för att annat hemskt hände samtidigt. Jag ska väl inte behöva slita ut mig ha henne? Ja hon är min mamma. Men hon verkar ju inte vilja vara det. Men, jag hoppas på förändring nu. efter det här med förklaringen från boken. 

Ett barn väljer inte sina föräldrar. Hon däremot, hon är förälder och har ett ansvar som hon uppenbarligen aldrig har tagit ordentligt.

Däremot gjorde jag det här med att läsa boken och ge henne en möjlig förklaring på beteendet för att hjälpa henne. Men även mig själv. Jag kommer aldrig bli nära henne. Men jag är glad om vi åtminstone kommer kunna prata då och då. 

Hon ska vara mamman här, för hon är det. Det här var det mest konstiga inlägget jag någonsin läst tror jag. Taskigt, hårt och okänsligt mot ett barn som är ledset för att ha blivit bortvalt, både i barndomen men även som vuxen. 

Om hon är ledsen, så får hon säga det. Det hon sagt till mig var att hon var så lycklig så, allt var bra. 

Hon ska ta vara på tiden. Jag har ju försökt. Jag hoppas faktiskt du har läst fel eller något. För ditt inlägg var helkonstigt.

Tack för din förståelse och för dina väldigt fina ord! Det värmer. 

Nej jag håller med dig, snäll är hon inte. Trots att jag har läst en bok nu (inlägget lite här ovanför) och verkar ha funnit en förklaring till hennes beteende och kanske hjälpt henne förstå också, så kan jag bara inte släta över allt. Jag behöver se till mig själv och mitt eget värde. I mina ögon är det ändå ofattbart att bete sig som hon har gjort. Men boken hjälpte mig förstå vilket kan läka såren lite. 

Jag hoppas bara att vi åtminstone kan prata då och då framöver. Men jag kommer förmodligen aldrig våga / kunna släppa henne allt för nära. 

Jag menade mest det där som svar på inlägget, att jag skulle fortsätta försöka. 

Nu har jag ju dock pratat med mamma i en timme igår och berättat om en möjlig förklaring till hennes beteende. Hon ska läsa boken själv. Så läget är förhoppningsvis annorlunda nu. Men, såren kommer ändå alltid finnas kvar.

Och ja, jag är vuxen. Men föräldrar är ändå föräldrar. Bara för barnen är vuxna slutar man väl inte bry sig? Ljuger? Manipulerar? Nja, inte ok.

Och jag har ju skrivit i tråden att jag har försökt ta kontakt, så jag vet inte varför man fortsätter säga att jag skulle fortsätta trots jag var blockerad. Det blir en aning svårt då. Hon är ju tydligt manipulerande. Säger en sak men menar en annan. 

Det är därför jag inte litar på henne nu ändå. Trots att hon blockerade upp mig och skickade hjärtan igår. Hon har inte varit ärlig innan. Men, förklaring kan jag ha hittat. Hon verkade lättad och sa att hon förstod sig själv mer, varför hon inte låter någon komma nära. Så jag Hoppas att det blir ändring nu. Men jag Litar inte på det.

Jag vet. Men jag ville göra ett litet försök till. Hon ville läsa boken och kanske get det henne förståelse. 

Men, hon kan lika gärna ljuga igen. Jag är medveten om det. 

Jag är väl förberedd på det. Tråkigt nog. Men jag hoppas, hoppas att hon iallafall kan höra av sig en gång i månaden eller i halvåret, framöver. Om hon då skulle förstå sig själv bättre. 

Hon har hört av sig igen redan. Skrev ett långt sms imorse, med mycket fina ord. 

Det verkar vara så att jag fann förklaringen om hennes beteende i boken jag läste, som gjorde att hon också förstod både sig själv och mig. 

Men, jag kommer ändå få ta det väldigt försiktigt. Jag är inte van vid den här omtanken hon ger nu. Trodde i princip inte att hon har kapabel till att bry sig så. Vara en mamma på riktigt. Det känns hemskt att säga. Men det tyder väl på att det är längesedan det ens hände sist, om någonsin. Annars hade jag väl kommit ihåg det och inte känt står det är ovant och helt främmande för mig. 

Men det känns bra. 

Ja, hon sa att det var helt fel. Jag tror hon gjorde så för att slippa förklara, sedan förstod hon väl inte själv ens. Förväntar mig att hon berättar detta för sin bror sen. Men jag ska också säga det. Orkar bara inte just nu.

Blev glad för hennes meddelande men jag reagerar på hur jag kände. Förvånad, ovant.Jag har aldrig fått sådana vänliga meddelanden någonsin. Så frågan är hur länge hon tolkat mig fel och därmed sett ner på mig. Säkert jättelänge. 

Hon behöver ju verkligen visa att hon bryr sig nu. Men det var bra att hon hörde av sig redan imorse. Det blev jag förvånad över. Trodde det skulle dröja länge. Om någonsin.