Mamma sa upp kontakten med mig för 3 år sedan

Vad ledsamt. Jag fattar inte hur hon som mamma kan göra så - du förtjänade så mycket mer som barn och nu med. Det är inte ett friskt beteende att inte ta hand om ett av sina barn. Kanske du kan tänka att hon trots allt gjorde det bästa hon kunde genom att se till att din pappa, som ju verkar vara en väldigt bra förälder, tog hand om dig när hon inte klarade av det? Tack och lov för din pappa. Fokusera på honom nu. 

Verkar vara något fel på henne. Kan hon ha några sjukdomar? Jobbar hon, lever ett normalt liv?

Tack för era svar. 

Jag läste en bok i förrgår. Boken kallas för ?Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar?. Riktigt bra. Den förklarade varför vissa föräldrar beter sig som de gör. Enligt författaren (psykolog och forskare med lång erfarenhet) beror dessa konstiga beteenden ofta på barndomen. Jag vet att mamma hade en jobbig uppväxt. Började fundera på om det kan vara en förklaring till hennes beteende. 

Ringde mamma igår trots att jag var blockerad. Men jag hittade ett sätt att kringgå det. Kände att efter 3 års tid får det vara nog. Jag har ju försökt förut utan framgång men den här gången hade jag ju en bok som grund. Kanske skulle hon lyssna då. 

Jag förklarade vad jag hade läst och frågade henne om det Kan ha varit uppväxten som gjort henne sådan. Hon har till exempel väldigt svårt att låta någon bry sig om henne. Hon tar en som kontrollerande / påträngande isåfall och jobbig, så då tar hon direkt avstånd (vilket hon gjort med mig). Mamma berättade att det var exakt så. Hon har bara aldrig tänkt på det, varför hon gjort som hon har gjort. Hon tyckte det var skönt att förstå och ville läsa boken själv. Hon berättade att hon flyttade hemifrån som 15-åring. Flydde i princip hemifrån. Annars hängde hon mest hos sin mormor. Hennes egna föräldrar var stränga och visade sällan omtanke. Vi pratade lite. Hon tror att hon har svårt för när någon bryr sig. Då flyr hon istället. Hon har rätt mycket flyktbeteenden när man tänker efter. 

Nej men så vi pratade i 1 timme. Hon ville ses, fika eller hitta på nåt. Men det känner jag mig inte redo för än. Sa att jag är ledsen, hon kunde försökt hört av sig på såhär lång tid. Men hon har inte förstått, utan tagit mig som att jag har varit på. Då var det enklare att gömma sig. 

Efter vi hade pratat blockerade hon upp mig och skickade ett meddelande med några hjärtan i. 

Men jag litar inte på henne än. Vill se att hon hör av sig först. Tycker också man har ett visst ansvar själv att tänka på sitt eget beteende. Jag har ju försökt om och om igen att få kontakt med henne. Så besviken är jag än. Men det känns bättre iallafall.

Nej hon har ingen diagnos vad jag vet mer än att hon har fibromyalgi. Hon är sjukpensionär och har varit det i ca 20 år. Inget körkort. Inga direkta vänner för hon blir gärna ovän med dem. Satt mest hemma och kollade på tv, lagade mat eller var i trädgården när vi var små. 

Men om detta är som i boken kan det ju kanske förklara en hel del och kanske kan det få henne att ändra tänk och bry sig mer.

Jag kommer nog aldrig bli så nära henne som med pappa. Inte efter detta. Men det kanske kan bli bättre så att man har lite kontakt åtminstone. Hoppas det. 

Kan tycka att hon borde sökt hjälp tidigare. Hur kan man inte ha tänkt på detta själv. Utan bara tolkar alla andra som påträngande, jobbiga och dumma om de försökt närma sig / bry sig. Lite ofattbart i mina ögon. Men men. Huvudsaken är väl om hon tänker om nu.

Kära TS. Låter som en elak person om jag ska vara ärlig. Att du och din yngre syster delades upp på det viset.

Tänk på att du är värd kärlek och om din egen mor inte ger det, så kanske det inte är något att hämta.

Tänk också på att hon verkar ha dragit en story till din släkten på hennes sida och de verkar tro på henne. Hon låter manipulativ.

Du är värd något bra.

Tycker ändå det är fint att du nystar och söker i ditt inre och bakåt i tiden i din barndom och försöker förstå helheten. Du försöker läka. Det är stort. 

Fortsätt att höra av dig till henne.  Hon saknar dig. Du är hennes barn.
Men jag tror att du får vara mamman i er relation. Hon är också ledsen för sitt brutna äktenskap och att familjen splittrades. Men hon har inte verktygen för att hantera det. Där kan du hjälpa henne.  
Bra att ni kunde prata om boken tillsammans. 
Man har bara en mamma och man vet inte för hur länge. Ta vara på tiden! Försök hitta till varandra!
Lycka till!

Nja jag häller inte med dig där.

Jag tycker inte att man ska behöva fortsätta försöka så länge som jag har gjort. Jag har pratat lugnt. Jag har skrikit. Jag har gråtit. Hon har ljugit mig i ansiktet och även hela släkten och pratat dåligt om mig bakom min rygg. Varför ligger ansvaret på mig? Och varför skulle hon sakna mig? Hon har inte försökt en enda gång höra av sig själv. Jag har varit blockerad så det har varit totalt omöjligt att ens nå henne. Ditt inlägg gjorde mig ledsen. Jag gick in i väggen delvis pga henne. Men också för att annat hemskt hände samtidigt. Jag ska väl inte behöva slita ut mig ha henne? Ja hon är min mamma. Men hon verkar ju inte vilja vara det. Men, jag hoppas på förändring nu. efter det här med förklaringen från boken. 

Ett barn väljer inte sina föräldrar. Hon däremot, hon är förälder och har ett ansvar som hon uppenbarligen aldrig har tagit ordentligt.

Däremot gjorde jag det här med att läsa boken och ge henne en möjlig förklaring på beteendet för att hjälpa henne. Men även mig själv. Jag kommer aldrig bli nära henne. Men jag är glad om vi åtminstone kommer kunna prata då och då. 

Hon ska vara mamman här, för hon är det. Det här var det mest konstiga inlägget jag någonsin läst tror jag. Taskigt, hårt och okänsligt mot ett barn som är ledset för att ha blivit bortvalt, både i barndomen men även som vuxen. 

Om hon är ledsen, så får hon säga det. Det hon sagt till mig var att hon var så lycklig så, allt var bra. 

Hon ska ta vara på tiden. Jag har ju försökt. Jag hoppas faktiskt du har läst fel eller något. För ditt inlägg var helkonstigt.