Mamma sa upp kontakten med mig för 3 år sedan

Nja jag häller inte med dig där.

Jag tycker inte att man ska behöva fortsätta försöka så länge som jag har gjort. Jag har pratat lugnt. Jag har skrikit. Jag har gråtit. Hon har ljugit mig i ansiktet och även hela släkten och pratat dåligt om mig bakom min rygg. Varför ligger ansvaret på mig? Och varför skulle hon sakna mig? Hon har inte försökt en enda gång höra av sig själv. Jag har varit blockerad så det har varit totalt omöjligt att ens nå henne. Ditt inlägg gjorde mig ledsen. Jag gick in i väggen delvis pga henne. Men också för att annat hemskt hände samtidigt. Jag ska väl inte behöva slita ut mig ha henne? Ja hon är min mamma. Men hon verkar ju inte vilja vara det. Men, jag hoppas på förändring nu. efter det här med förklaringen från boken. 

Ett barn väljer inte sina föräldrar. Hon däremot, hon är förälder och har ett ansvar som hon uppenbarligen aldrig har tagit ordentligt.

Däremot gjorde jag det här med att läsa boken och ge henne en möjlig förklaring på beteendet för att hjälpa henne. Men även mig själv. Jag kommer aldrig bli nära henne. Men jag är glad om vi åtminstone kommer kunna prata då och då. 

Jag menade mest det där som svar på inlägget, att jag skulle fortsätta försöka. 

Nu har jag ju dock pratat med mamma i en timme igår och berättat om en möjlig förklaring till hennes beteende. Hon ska läsa boken själv. Så läget är förhoppningsvis annorlunda nu. Men, såren kommer ändå alltid finnas kvar.

Och ja, jag är vuxen. Men föräldrar är ändå föräldrar. Bara för barnen är vuxna slutar man väl inte bry sig? Ljuger? Manipulerar? Nja, inte ok.

Och jag har ju skrivit i tråden att jag har försökt ta kontakt, så jag vet inte varför man fortsätter säga att jag skulle fortsätta trots jag var blockerad. Det blir en aning svårt då. Hon är ju tydligt manipulerande. Säger en sak men menar en annan. 

Det är därför jag inte litar på henne nu ändå. Trots att hon blockerade upp mig och skickade hjärtan igår. Hon har inte varit ärlig innan. Men, förklaring kan jag ha hittat. Hon verkade lättad och sa att hon förstod sig själv mer, varför hon inte låter någon komma nära. Så jag Hoppas att det blir ändring nu. Men jag Litar inte på det.

Hon har hört av sig igen redan. Skrev ett långt sms imorse, med mycket fina ord. 

Det verkar vara så att jag fann förklaringen om hennes beteende i boken jag läste, som gjorde att hon också förstod både sig själv och mig. 

Men, jag kommer ändå få ta det väldigt försiktigt. Jag är inte van vid den här omtanken hon ger nu. Trodde i princip inte att hon har kapabel till att bry sig så. Vara en mamma på riktigt. Det känns hemskt att säga. Men det tyder väl på att det är längesedan det ens hände sist, om någonsin. Annars hade jag väl kommit ihåg det och inte känt står det är ovant och helt främmande för mig. 

Men det känns bra.