Hur länge är det "gulligt" att vara ego som barn?

Vems är barnet och vem är du?

Av det du skriver så tycker jag inte att det är något som är oroväckande, sen om du kör "ironi" med henne så är det väl inte så konstigt om du får någon kommentar tillbaka, som hästarna tex

Säg att du trollar, snälla?

Om det är så jargongen är emellan er så kan det mycket möjligt vara så.

6åringar är inte automatiskt empatiska. Det man gör i det läget är att man förklarar och upplyser barnet om att det inte är ok att säga så. När min 4 åring sa att mina skor var fula tex så satte jag mig och pratade med henne om varför man inte kan säga så

Barn är olika oavsett vad de fått för uppfostran och uppväxt.

Vad gäller hästarna kan det vara så att hon inte förstår fullt ut vad döden innebär. Jag hade själv en kanin som jag älskade, när den dog så var det som om jag inte kunde fatta att den aldrig skulle komma tillbaka. Jag fick en ny kanin och trodde att den skulle vara precis som den gamla men när jag insåg att den inte var det blev jag ledsen. Det kanske uppfattades som om jag var ego som inte var lika glad för min nya kanin. Men jag älskade den nya kaninen också, jag sörjde bara den gamla.

Sen är 6,5-årsåldern även kallad "lilla tonåren" av en anledning. Det är en riktig trotsålder och barn härmar gärna andra. Om barnet har sett någon bete sig riktigt otrevligt och fått uppmärksamhet på det sättet är det lätt hänt att de härmar det beteendet.

Runt fyra år brukar de flesta barn ha börjat bygga en förmåga som kallas mentalisering. Att förstå kognitivt att andra kan uppfatta en situation på ett annat sätt än en själv. Det vidgar perspektiven, hjälper dem med relationer och att lösa konflikter.
Om barnet inte får till sig den förmågan eller har den men ändå beter sig annorlunda, och "skiter i" att någon annan kan bli sårad eller ha en annan uppfattning så kan det ju bli problem tänker jag. 

Lilla tonåren kommer som sagt sen runt 5-6 år och framåt. Då ingår att vara lite mer kaxig och testa gränser, men det är lite en annan sak.