Känner mig misslyckad som äter antidepressiva

Jag vet, dum tanke. 

Men kan inte låta bli att känna mig värdelös pga att jag måste äta antidepressiva för att få livet att fungera och må bra. Jag har pga vissa händelser utvecklar en sårbarhet för ångest och har provat ALLT! Motion, terapi, meditation mm för att få bukt med att hantera min ångest, men det bara går inte?hur mycket jag än försöker och kämpar :( Känner mig så kass att jag måste ta till medicin men det är det enda som verkligen fungerar och hjälper mig till att må bra. 

Någon med lite kloka tankar om hur jag kan tänka? 

Det kan finnas flera olika skäl till att man inte vill berätta om sin psykiska ohälsa. Vissa är rädda att förlora sin position och status på jobbet. Andra är kanske rädda att förlora sin autonomi; om jag berättar om mina problem, kommer omgivningen då ta sig rätten att bestämma hur jag ska lösa dem?

Men framför allt är psykisk ohälsa förknippat med skamkänslor. Att berätta att man mår dåligt psykiskt kan kännas som att ställa sig naken på torget. Om jag berättar så förstår folk att jag är ensam, att jag är svag och att jag inte räcker till. Vem vill utsätta sig för det?