Känner mig misslyckad som äter antidepressiva

Jag förstår verkligen hur du känner! Tror att fördomen om att man är ?galen? eller ?knäpp? i huvudet för att man behöver ta antidepp kommer ikapp lite. Fortfarande tabu att prata om psykisk ohälsa även om vi kommit en bra bit på vägen. Vet inte hur många gånger man hört att man är sinnessjuk om man går hos kurator ex.

Jag skäms för att jag har ADD och ska börja med medicin. Och tycker det är jobbigt att tänka att jag kanske måste ha en medicin för att min vardag ska fungera bättre. Men hade jag haft hjärtproblem och behövt medicin mot det, hade det inte alls varit lika pinsamt eller skämsigt. DET tycker jag är sjukt! 

Förstår inte riktigt hur du menar. Du tycker det pratas mycket om psykisk ohälsa och att det inte är tabu? Förstår jag dig rätt? 

Kan du förklara lite mer ingående varför du då känner skam för att ta medicin som hjälper dig att fungera? Det är ju precis som att man har hjärtsvikt och behöver medicin på det. 

Ja, och varför anses det som att man är svag? För att det har varit tabu så länge man kan minnas. Förr blev man inlagd på mentalsjukhus om man hade dessa problem. Och mentalsjuk = galenskap (inom situationstecken)

Skammen är allmänmänsklig

Det kan finnas flera olika skäl till att man inte vill berätta om sin psykiska ohälsa. Vissa är rädda att förlora sin position och status på jobbet. Andra är kanske rädda att förlora sin autonomi; om jag berättar om mina problem, kommer omgivningen då ta sig rätten att bestämma hur jag ska lösa dem?

Men framför allt är psykisk ohälsa förknippat med skamkänslor. Att berätta att man mår dåligt psykiskt kan kännas som att ställa sig naken på torget. Om jag berättar så förstår folk att jag är ensam, att jag är svag och att jag inte räcker till. Vem vill utsätta sig för det?

https://www.motivation.se/innehall/psykisk-ohalsa-ar-fortfarande-tabu/