Anonym (Två sladdisar) skrev 2024-11-04 23:16:44 följande:
Jag fick två sladdisar (den första planerad, den andra ett resultat av felande preventivmedel) när jag var 36 respektive 37. Äldre syskon var då 13, 11 och 9 (det är samma pappa till alla fem barnen).
Jag märkte tydlig skillnad både på kroppens återhämtning efter förlossningarna, det gick inte lika snabbt, och på att jag inte hade samma ork som när jag var i 20-årsåldern. Men det var inte så mycket sämre så att jag led av det, eller hur jag ska förklara det.
Den stora skillnaden med att få de två små var att de äldre syskonen både var relativt självgående, men också kunde hjälpa till med sina småsyskon. På det sättet var det lättare med sladdisarna än när jag fick de äldre barnen, vi var fler hemma som kunde hjälpa till. Jag menar inte att storasyskonen fått ta stort ansvar, men de kunde göra saker som att hålla koll på en sovande bebis så att jag fick duscha i fred, leka med sina småsyskon när jag lagade mat, och sånt. Och de var stora nog att göra sig en macka själv, gå på toan själv, mm.
Nu är mina sladdisar 10 och 11, och de två äldsta syskonen har flyttat hemifrån. Alla syskon har en nära och fin relation, och jag hoppas och tror att de kommer att fortsatta stå varandra nära även i vuxen ålder.
Vad roligt att du delar med dig och berättar 😍
Vad spännande och kul att ni bestämde er för en sladdis. Du skriver att den andre inte var planerad. Hade ni några tankar om att ev skaffa en till eller var planen att egentligen bara ha en?
Jag tänker att det då skulle bli bara en till.
Tanken skaver lite i mitt samvete eftersom jag tyckte att ett syskon tätt i ålder var väldigt viktigt när jag skaffade mina två jag har.
Men jag känner att det här barnet skulle i så fall vara ett barn då jag vill få känna hur det är att bara ha en liten. Det var ju fullt ös med de två andra där det var 1 år och 8 månader innan. Ångrar inte det en sekund eftersom de haft och har så mycket utbyte av varandra.
Men tanken känns spännande att bara ha en liten och gå igenom småbarnsåren mer rofyllt.
Du nämner att det tog längre tid för kroppen att återhämta sig. Jag har full förståelse för det.
Kände du att den blev någorlunda lik sig?
Jag kan tänka mig att man får en hel del hjälp av de äldre, även om man inte tänkt sig att man ska använda dem men det kommer nog naturligt att vilja ha lite umgänge med sitt lillsyskon och när barnen då är så stora så blir det ju automatiskt en avlastning eftersom man inte behlvrr vara med och passa när de umgås. Bara en sån sak som du beskriver, att få duscha eller sitta på toa ifred är ju guld värt 🤣
Jag är dock orolig över att man inte finns och ser sina to nåringar och deras ev problem på samma sätt om man är en rätt trött småbarnsmamma samtidigt?
Det lilla barnet kräver ju så mycket och aktiviteterna man gör med denne passar ju inte alltid så bra för en hel familj om den består av tonåringar också och jag tänker att man kanske blir lite för splittade då?
Hur känner du?
