Soc och tonåring

Det är BUP (eller liknande) du behöver för att få hjälp med detta. Hur ser er kontakt med dem ut idag? 

Min erfarenhet är att Soc är värdelösa när det kommer till psykisk ohälsa och npf. (Men andra har andra erfarenheter!) De är utbildade i sociala problem, inte psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar (npf ingår generellt inte alls i deras utbildning). 

Oavsett om din dotter har adhd eller inte så är det BUP (eller annan psykiatrimottagning) som kan svara på frågor om det, inte Soc. 

Min erfarenhet är att Soc påstår att de kan en massa som de egentligen inte har någon koll alls på. Soc kan säkert vara bra på något, men komplettera med psykiatrin. 

När det gäller flickor och npf så får de generellt diagnos senare än pojkar, dels för att de oftare lyckas dölja sina problem, dels för att de får andra symptom än pojkar och dessa är mindra kända. 

Men, som sagt, det är psykologer som kan detta, inte socionomer/beteendevetare. Och definitivt inte jag! :) 

Ursäkta mitt spammande! Vill få in också att Soc fått en hel del kritik genom åren för hur de arbetar med unga med npf och att de inte tar hjälp av psykologer i det arbetet (senast i helt ny forskning från Karlstads univ. se länk.). Så tänk på det när de pratar om npf och sök själv psykiatrin för bedömning av om det är en rimlig förklaring och råd om hur ni i så fall ska göra. 

www.kau.se/files/2024-10/PM%201%20NUSO%20om%20avslutade%20barnavårdsutredningar%20241002.pdf

Det här låter som det som kallas maskning. Det är vanligt att barn med npf (kan säkert gälla andra också) håller ihop i skolan. De vill följa regler, vara ordentliga och som kompisarna, men för de här barnen är det så otroligt mycket jobbigare än för neurotypiska barn. De anstränger sig konstant och sen när de kommer hem till tryggheten kommer all frustration, trötthet, ledsenhet mm ut. 

Att det är så vanligt med maskning är beviset för att de beteenden barn med npf har inte handlar om uppfostran. De är helt medvetna om hur man ska bete sig och de vill bete sig så, men de orkar inte dygnet runt och då blir det med de som de känner sig trygga med som det pyser ut (eller exploderar, snarare). Och en del orkar inte hålla ihop i skolan heller. Det beror ju på graden av svårigheter de har. 

Skolan fattar tyvärr inte alltid vad det rör sig om och skyller på föräldrarna. Säger att eftersom problemet visar sig hemma så finns grundproblemet i hemmet. Soc har en förmåga att resonera likadant. Så läs på om npf och maskning och om det verkar stämma: börja med att prata med skolan om fenomenet. Be om att få specialpedagogen inkopplad, för de brukar vara kunniga om det här. Skolan kan då hjälpa dig att påtala för BUP att det finns misstanke om npf (om det är det ni kommer fram till). 

Jag hade också kontaktat BUP igen och igen och igen för att diskutera eventuell npf-utredning. Eller en privat psykologmottagning som gör nof-utredningar. Ju tidigare ditt barn får hjälp genom tex anpassningar i skolan desto bättre. Det behövs ingen npf-diagnos för att skolan ska hjälpa. Det ska de göra oavsett. 

Om det rör sig om npf kan ni också hjälpa hemma genom att tex minska mängden intryck och se till att barnet rör ordentligt på sig.