Soc och tonåring

Har din ungdom någon npf eller r din ungdom enbart tonåring?

Nu har jag unga vuxna med npf och har fått bra stöd av Soc i lotsmöten under högstadiet.
Det är viktigt att man får en handläggare som har kunskap om npf för att få rätt stöd.

Jag har haft.
Vet inte vad jag ska skriva, du får berätta lite mer om vad du menar med "turbolent" först.

Vill vet om mina erfarenheter är till någon gagn innan jag börjar skriva.

Mina erfarenheter att det så långt som möjligt är bättre att inte blanda in soc. Ta hellre hjälp av BUP.

Soc är redan inblandad eftersom tonårstjejen, 15 år skolkar mycket, är utåtagerande och mycket annat. hon var inte så när hon var barn, det har eskalerat på sistone. följer inga regler, gör som hon själv vill och blir riktigt aggressiv när vi säger nej. Även polisen varit här då hon ljuger om att föräldrarna slår henne. När dem har kommit så har de insett att det är en riktigt bra familj som bara vill hennes bästa. 

Kommer detta att gå över? Är det bara en tonårsgrej, eller är det någon diagnos/mående bakom?

Har fått höra att hon kan ha adhd eller liknande. Men kan det visa sig i tonåren? Visas inte det redan som barn? 

Mycket snäll som barn. På sistone har det varit skolk, dåligt umgänge som vi har brutit loss på helt och hållet. 

oj Vad tufft ni har det. Vi har en 13 åring som hotar Oss,slåss,gapar och skriker. kastar Porslin och blomkrukor, krossar fönster. Allt detta oavsett om hon får som hon vill eller ej. Har gått på bup i mer än 10 år.
medicinerar med elvanse för ADHD. efter många Turer har vi kommit fram till att hon också har PDA (googla!). Hon är nonstop otrevlig,käftar emot, bestämmer över andra, jättesvårt
med kompisar etc. Känner inte av sociala koder. 

till slut ringde jag soc och det blev bara mycket värre på så många sätt så tyvärr skulle jag inte göra om det. 

efter många år får vi nu familjebehandling i privat regi. 

eftersom ert barn utvecklat det här beteendet först som tonåring tänker jag att det kan vara ?tonårstrots? och frigörelse, men ring bup och rådgör. Kan hon må dåligt så att hon blir mer utåtagerande mot er hemma som hon är trygg med? Har ni kartlagt hur det funkar i skolan, fritidsaktiviteter,kompisar etc? 

många tjejer med npf börjar få/visa sina symtom först i tonåren. Otroligt frustrerande för er men allra mest för henne. 

stort lycka till! 

Adhd har man hela livet, sen hjälper det inte att komma in i tonåren, få ökade krav mm.
Kan vara så att hon maskerat din problematik men inte kan det mer.
Vad säger BUP?

Soc har som sagt kontaktpersoner, möjlighet att vara med på möten där skola, bup , soc mfl är med .

Vad känner du att ni behöver för stöd?

Jag vet inte om soc kan hjälpa eller inte, men var försiktiga med utredningar och diagnoser. Jag var också väldigt svår och jobbig i tonåren på olika sätt. Inte så att polisen var inblandad men det var väldigt mycket under några år. Det var enbart på grund av hormonstorm och omogenhet. Det lugnade ner sig med tiden, men vet inte om det finns något som hjälper mitt i. Tror inte det.

Det verkar vara populärt att klistra diagnoser på stökiga ungdomar.
Det gjordes på vår son också.

skolan mer eller mindre krävde att vi skulle göra utredning men vi sa nej, soc stod på sig men de kan inte tvinga igenom en utredning utan föräldrarnas godkännande. Eller för den delen om ungdomen vägrar, hur skulle det gå till?

Flera år senare gjorde sonen en utredning ändå, på egen begäran. Då var han väl 16-17 skulle jag trö. Mest för att bevisa att vi haft rätt hela tiden. Vilket utredningen visade. Ingen diagnos där inte.

Dåligt umgänge kan förstöra så himla mycket, sonen hamnade rejält snett i ett par år. De rökte på, nattsuddade (lika smet ut på nätterna när vi andra sov), stal mopeder... you name it.

Skulle gärna berätta mer men måste åka till jobbet nu.

Det är BUP (eller liknande) du behöver för att få hjälp med detta. Hur ser er kontakt med dem ut idag? 

Min erfarenhet är att Soc är värdelösa när det kommer till psykisk ohälsa och npf. (Men andra har andra erfarenheter!) De är utbildade i sociala problem, inte psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar (npf ingår generellt inte alls i deras utbildning). 

Oavsett om din dotter har adhd eller inte så är det BUP (eller annan psykiatrimottagning) som kan svara på frågor om det, inte Soc. 

Min erfarenhet är att Soc påstår att de kan en massa som de egentligen inte har någon koll alls på. Soc kan säkert vara bra på något, men komplettera med psykiatrin. 

När det gäller flickor och npf så får de generellt diagnos senare än pojkar, dels för att de oftare lyckas dölja sina problem, dels för att de får andra symptom än pojkar och dessa är mindra kända. 

Men, som sagt, det är psykologer som kan detta, inte socionomer/beteendevetare. Och definitivt inte jag! :) 

Ursäkta mitt spammande! Vill få in också att Soc fått en hel del kritik genom åren för hur de arbetar med unga med npf och att de inte tar hjälp av psykologer i det arbetet (senast i helt ny forskning från Karlstads univ. se länk.). Så tänk på det när de pratar om npf och sök själv psykiatrin för bedömning av om det är en rimlig förklaring och råd om hur ni i så fall ska göra. 

www.kau.se/files/2024-10/PM%201%20NUSO%20om%20avslutade%20barnavårdsutredningar%20241002.pdf

Undrar samma
Vi har haft problem med vår son som nu är 13 år. Sedan skolstart ca 7-8 års ålder har han vart väldigt känslostyrd, problem med impulskontroll och blir lätt arg, uttåtagerande vid minsta lilla motgång. 
Det märkliga är att han endast är såhär hemma och mot oss förälldrar. I skolan funkar allt bra.
Vi har vänt oss till bup men de hänvisar bara till socialtjänsten. Känns inte helt rätt väg.

Nej, undvik för allt i världen soc i möjligaste mån.

Varför skulle man vara försiktig med utredningar och diagnoser? 
De är ju till för att hjälpa. 

Det här låter som det som kallas maskning. Det är vanligt att barn med npf (kan säkert gälla andra också) håller ihop i skolan. De vill följa regler, vara ordentliga och som kompisarna, men för de här barnen är det så otroligt mycket jobbigare än för neurotypiska barn. De anstränger sig konstant och sen när de kommer hem till tryggheten kommer all frustration, trötthet, ledsenhet mm ut. 

Att det är så vanligt med maskning är beviset för att de beteenden barn med npf har inte handlar om uppfostran. De är helt medvetna om hur man ska bete sig och de vill bete sig så, men de orkar inte dygnet runt och då blir det med de som de känner sig trygga med som det pyser ut (eller exploderar, snarare). Och en del orkar inte hålla ihop i skolan heller. Det beror ju på graden av svårigheter de har. 

Skolan fattar tyvärr inte alltid vad det rör sig om och skyller på föräldrarna. Säger att eftersom problemet visar sig hemma så finns grundproblemet i hemmet. Soc har en förmåga att resonera likadant. Så läs på om npf och maskning och om det verkar stämma: börja med att prata med skolan om fenomenet. Be om att få specialpedagogen inkopplad, för de brukar vara kunniga om det här. Skolan kan då hjälpa dig att påtala för BUP att det finns misstanke om npf (om det är det ni kommer fram till). 

Jag hade också kontaktat BUP igen och igen och igen för att diskutera eventuell npf-utredning. Eller en privat psykologmottagning som gör nof-utredningar. Ju tidigare ditt barn får hjälp genom tex anpassningar i skolan desto bättre. Det behövs ingen npf-diagnos för att skolan ska hjälpa. Det ska de göra oavsett. 

Om det rör sig om npf kan ni också hjälpa hemma genom att tex minska mängden intryck och se till att barnet rör ordentligt på sig.