Hoppa i soffan

Helt ärligt låter det som majoriteten av barn. Barn saknar ju konsekvenstänk på det viset. Sen tror jag att upprepa nej nej nej, bli arg ledsen och allt sånt intr hjälper. Avleda är det som funkat bäst. En av alla gånger vi varit på sjukhuset med ena sonen som är tejpad, limmad och gipsad många gånger så läkaren att det är inget tjat i världen som kommer hjälpa. Bara att försöka ta sig igenom och göra allt för att han ska ta sig igenom någorlunda hel till den åldern han själv börjar förstå. Det vände runt 10 år. Då har han brutit armen 4 gånger, fingret en gång, foten en gång, stortån en gång. Tejpat ögonbrynen 4 gånger. Limmati pannan en gång. Slagit lös framtänderna en gång och tryckt upp dem en gång. Stukat knät en gång. Sytt bakhuvudet en gång?..

Jag har haft samma erfarenhet och det är skitjobbigt.
Nu hade vi inte något yngre syskon, vilket verkligen måste vara utmanande, men det var liksom nog...
Man kunde som du skriver inte gå på toaletten, inte hälla av vatten från pastan knappt utan att barnet vips hade klättrat upp på något högst olämpligt ställe.

Frustrationen fanns där även när vår son var yngre, att vi stängde dörrar så att han inte kunde krypa in i alla rum och resa sig mot saker som inte var så bra att resa sig emot. Då var gåstolen bra. Men det är svårare med ett barn som kan gå (och klättra), det är det.

Min son var inte lika vild senare, så för oss avtog det. Det var inte så att han fortsatte att utsätta sig för precis alla tänkbara risker utomhus (klättra på stenar, bord, utemöbler mm) och kasta sig handlöst. Men vi har varit väldigt aktiva med honom. Jag upplever att när han blir fysiskt trött av att kuta runt med  boll på en fotbollsplan, att åka springcykel, leka i lekparker, gå i skogen etc så är han lugnare inomhus. 

Jag förstår att det är knepigare för dig som har en bäbis men om ni kan gå ut och leka med lilla i vagn eller sele så får den äldre bara springa av sig liksom?

Japp. Jag och min man brukar säga att den där åldern var den svettigaste. Man kunde inte slappna av en sekund utan måste hela tiden ha en fångstarm redo att kasta ut för att hindra att barnet far huvudstupa ber i parketten, eller liknande. De kan ju göra mer med kroppen än de förstår med huvudet.  

Det är bara att jobba på. 

Ta med henne och det andra syskonet med in på toaletten. Problem solved. 

Ett alternativ är ju att barnsäkra även soffa och liknande genom att flytta undan soffbord lite och lägga mjuka kuddar/filtar på golvet runtomkring. Då kan hon hoppa/motorikträna, men slår sig inte.

Kan ni sätta upp barngrindar till vardagsrummet så hen inte kan gå dit ensam? Kanske även till köket. 

Låsa dörrar till "farliga" rum. Ta bort farliga leksaker. Våga ha på TV för att avleda vid toalettbesök eller andra nödvändiga saker som matlagning vid spis. 

Våga säga till ditt barn att hen gör fel. Eller det är AJ eller liknande. 

"Göm" nyfödd bebis och låt hen tro att ni är ensamma för att få extra kvalitetstid. Barnet kan agera för att få uppmärksamhet.

Mitt barn var också sådär superaktivt vid den åkdern, och att släppa med blicken tänkte jag inte ens tanken på tills han var 3-4 år. Jag såg det inte som ett jättestort problem. Vi var ute jättemycket, jämt, i alla väder. Här hemma hade vi en soffa som han gärna fick hoppa i, utan soffbord och med mattor, plädar, filtar och kuddar på golvet. Vi köpte en bra sparkcykel (han var visserligen 2 år då) som han verkligen kunde åka på istället för att vara frustrerad med Bobby-bil. Och vi övade jättemycket att trilla rätt. Det ställde lite krav på oss men fördelen - han fick en otroligt bra motorik och balans och skadar sig nästan aldrig. 

Jag tänker att det bästa är att inte gå emot barnets natur utan låta barnet få utlopp för sina behov på det säkraste och bästa sättet man kan få till. Har ni plats hemma så kanske ni kan inreda en del för mer rörelse, tex romerska ringar i dörröppningen och klättervägg? Och se till att barnet får springa av sig ute så mycket hon behöver.