Anonym (Plantan) skrev 2024-11-07 17:31:39 följande:
Jag var din sambo, kan se hela scenariot framför mig.
Han gnällde och tjatade, eller bönade och bad, och ju mer det ältades desto mer avstånd tog jag.
Inte fanns tanken på att bara låta mig få tid, nej nej... då ska det tjatas om att jag inte älskar honom längre.
Sa att om han inte kan leva med mig som jag är så är han fri att gå, men det ville han ju inte heller.
Efter några år ledsnade jag på att alltid se de sorgsna hundögonen och lyfte på röven och gick, och kom aldrig tillbaka.
Skulle han börjat babbla om terapi så hade jag lämnat på direkten. Fast så här i efterhand så hade det ju faktiskt varit att föredra.
-------
Man kan inte tvinga fram varken kärlek eller lust. Däremot kan man döda det lilla som finns genom att gnälla, böna och be. Eller genom att se ut som sju svåra år och en torrsommar.
Inte att tänka sig att bara låta det bero, så kanske den halvdöda plantan kan få liv igen.
Men nej nej, rota runt i jorden istället. Ett säkert kort för att få plantan att ge upp.
Jag tror att jag förstår vad du menar. Tjat är lustdödande. Samtal kan kännas ofruktbara.
Men vad ska då en man göra för att få känna sig älskad och bekräftad? Du föreslår att han ska vänta. Låta det bero, och då kanske lusten vaknar hos henne. Vänta hur länge? En vecka, en månad, ett år?
Det är otroligt frustrerande att leva i kärleksbrist, kan kännas bättre att vara ensam ensam än att vara ensam i en relation.
Du ger ingen hjälp, tycker jag.
