Anonym (psykiater) skrev 2024-11-02 14:54:25 följande:
Jag ska förklara lite om hur det fungerar med tvångsvård inom psykiatrin.
Tvångsvård bygger på att tre olika förutsättningar är uppfyllda. Den första är att patienten ska ha, eller att det finns en misstanke om, "allvarlig psykisk störning". Kraftig självmordsrisk kan vara en grund för detta, men annars kan det röra sig om psykos, mani, djup depression eller svår ätstörning. Att vara en lite udda typ som mår dåligt och kanske har svårt att få till relationer med andra människor och svårt att funka bra på arbetsplatser eller nåt sånt är inte "allvarlig psykisk störning" i lagens mening, även om det kan vara nog så plågsamt för individen som är drabbad.
Den andra förutsättningen är att det ska finnas ett "oundgängligt behov" av att vårdas inneliggande på en psykiatrisk avdelning. Dvs. det måste finnas ett skäl till att det vården är helt nödvändig och att vården inte kan ges på annat sätt än om personen är inlagd på en sjukvårdsavdelning. Detta brukar handla dels om t.ex. att förhindra självmord, men också att behandla psykos eller mani (hos någon som inte vill få sådan behandling och inte kommer att ta medicinerna om personen inte är inne på en avdelning) eller kanske att man måste ge någon näring för att de håller på att dö av svält.
Den tredje förutsättningen är att patienten inte vill ta emot den vård som erbjuds, eller att personen på grund av sitt psykiska tillstånd bedöms inte kunna fatta ett informerat beslut om den saken. Detta brukar gälla människor som är så väldigt sjuka att de inte kan kan förstå vad som är bäst för dem själva, t.ex. igen då en person med svår ätstörning och bmi på 11 som håller på att svälta ihjäl men inte själv förstår det och inte går med på att stanna kvar på sjukhuset.
För din del så är du remitterad för utredningar av misstänkt antisocial problematik och problematiskt sexliv. Antisocialt personlighetssyndrom är ganska vanligt men det är absolut ingenting som man tvångsvårdar någon för. Att de vill träffa dig på plats innebär ju att de bedömer det rimligt att anta att dina problem är av sådan art och grad att de faller inom specialistpsykiatrins ansvar, och att de vill träffa dig på plats för att göra en bedömning av dina problem och hur de kan hjälpa dig.
Ha det varit ett läge för tvångsvård, t.ex. att man hade misstänkt att du hade en psykossjukdom, så hade man inte skrivit sådär på remissen och om man var väldigt oroad så hade den remitterande läkaren själv skrivit ett så kallat vårdintyg och ordnat så att polisen hämtade dig till psykiatriska akutmottagningen.
Så nej, jag ser ingenting här som du behöver oroa dig för.
Tack för utförligt svar!
Tänker inte ta livet av mig. Är välbyggd med ett bmi på 25. Ganska ordna liv i övrigt, bra utbildning och bra jobb.
Så här beskrivs den psykiska statusen av den psykolog som pratade med mig:
"Orienterad till samtliga kvaliteter. Ger god formell och bristande emotionell kontakt. Ej adekvata affekter. Vissa drag av självförhärligande. Inget psykotiskt. Neutral grundstämning. Inget suicidalt framkommer."
Finns lite mer bakgrund...
Det finns ingen remitterande läkare. Jag har gått "anonymt" hos en psykoterapeut inom socialtjänsten sedan ungefär ett år tillbaka. Hon hittade mig när jag höll på med dumheter och tog kontakt med mig. Hon har senaste tiden uttryckt en allt starkare vilja att jag ska utredas. För bland annat antisocial, men även lite annat.
Pratade med kliniken som hon föreslog för ca en månad sedan. Fick svara på en massa frågor i telefon. Blev sedan uppringd av en överläkaren där och erbjuden plats. Men hon skulle samtidigt anmäla mig. Eftersom jag var anonym så tackade jag nej till erbjudandet. Jag skickade beskedet i ett mejl där jag sa att de var korkade att fråga så mycket frågor på telefon att det inte går att träffas. Sen la jag till att jag tyckte att hon var en uppblåst översittare som förmodligen har en stol högre än besökarens. Mejlade svaret till henne och avdelningen.
Psykoterapeuten inom socialtjänsten blev inte glad, hon började uttrycka att hon var på vippen att anmäla mig hon med. Hon kände att jag behöver träffa någon mer. Och i grunden tycker jag att det är skoj, det har blivit en trigger. Så jag ringde dit igen, som en helt ny patient, fick prata med en psykolog. Nu var jag betydligt mer nertonad och vägrade svara på alla idiotiska frågor i telefon. Hon skrev en egenremiss som överläkaren godkände. Läkaren verkar minnas vem jag är även om hon antagligen inte får lägga 1+1? Därav den lite kryptiska formuleringen i remissbedömningen.
Du tror fortfarande att det inte är något jag behöver oroa mig för?
Kan ju tillägga att om det skrivs ett sådant vårdintyg och polisen kommer så vet jag inte i vilket syfte polisen kommer förrän de berättar det. Jag är nämligen misstänkt för lite annat också. Det vet de om på psyket.
