Varför tror ensamstående mammor att man vill ta hand om deras barn?

Separerade från mina barns far för snart 7 månader sedan. Jag har en person i mitt liv som jag tycker väldigt mycket om. Han har tre barn, jag har två. Vi bor i olika städer, pratar och messar dagligen om allt möjligt i livet och försöker ses så ofta vi kan. 

Vi är båda rörande överens om att vara särbo så länge det finns hemmavarande barn. Just nu finns inga planer på att introducera varandra för barnen heller även om jag vill det framöver. 

Jag vill inte ha någon ny förälder till mina barn, vill inte heller vara det åt någon annans barn. Mina barn, mitt ansvar. Så resonerade även min mamma när hon separerade från min pappa och sedan träffade en ny. De blev visserligen sambo men han har aldrig haft något ansvar för mig.

Man kan ha paketet utan ansvaret. Man kan laga mat tillsammans, göra saker, åka på semester utan att behöva ta ansvar för partnerns barn. Är partnern en kväll så kan man fråga snällt innan om denne kan ordna mat till barnet, annars får man lösa det på annat vis om inte barnet är stort nog att laga mat själv. Att däremot förutsätta att den ickebiologiske föräldern ska ordna med mat är väldigt fel. 

Jag har varit barnet i en sådan konstellation. När alla tre var hemma turades mamma och hennes sambo om att laga maten. När jag blev gammal nog att lära mig så gjorde även jag middag till alla med jämna mellanrum. 

Men, mammas sambo har aldrig lagat mat åt mig när mamma jobbade skift, det gjorde jag själv (var typ 10 när mamma började jobba skift). Han har aldrig hämtat på dagis eller fritids. Han var en extra "lekvuxen" i mitt liv. Vi åkte på semester ihop, absolut, men kostnaderna och ansvaret för mig var mammas. 

Det går hur bra som helst att umgås med ett barn utan att ta ansvar för sagda barn. 

Nej, han har aldrig tagit något som helst ansvar för mig. Hade det inte varit för att alla tre skulle äta så hade han aldrig lagat mat till mig. Lek var på hans villkor. Så nej, han har aldrig tagit hand om mig. Han har haft sitt liv vid sidan av, men gjort saker med mig och mamma när det passat, vilket är det som TS också efterfrågar. 

För att man vill? Jag har aldrig varit på "barnsemester" med mamma och hennes sambo. Vi har bilat runt i Sverige, tältat och fiskat och upptäckt nya ställen. Inget barnanpassat alls. Men jag har aldrig varit hans ansvar, inte heller på semestrar. 

Då hade pappa tagit över så länge han bodde kvar i Sverige eller så hade mina morföräldrar hoppat in. Visst, kortare stunder hade han säkert ställt upp för mammas skull men det var fortfarande frivilligt. Inga måsten, inga krav på att ställa upp. Varför är det så svårt att förstå? 

Jag vet att han älskar mig, att han skulle göra vad som helst för min skull men han är fortfarande ingen fadersfigur, ingen "extrapappa", ingen som haft ansvar för mig alls. 

Jag har haft honom i mitt liv i över 40 år, utan att han behövt ta ansvar för mig.