Det är synd om skilsmässobarn

Det är värre med fördomsfull personal som ser ner på separerade föräldrar och tycker synd om barnen. Du har ingen som helst aning om varför de separerat, hur mycket de kämpat innan etc.

Du hade säkerligen tyckt att jag separerade från mina barns pappa alldeles för lättvindigt. Jag menar, vi hade ett bra boende, vi hade en bra ekonomi, reste utomlands och till fjällen varje år, han hämtade och lämnade barnen vid skolan, engagerade sig i deras idrott. På pappret en jättebra förälder. 

Verkligheten att leva med honom: orimliga krav på att alltid göra allt perfekt (gällde även barnen), få höra massa fula ord om hur usel och värdelös man var om det inte blev som han tänkt sig, alkoholist, kastade både öl och vin på mig om han blev arg (som jag sen fick städa upp), avbokade planerade semestrar vid bråk även om vi förlorade pengar etc. Ville aldrig gå i parterapi när jag föreslog det men när jag till sist satte ner foten så var det minsann lösningen på allt så när jag då sa nej var jag "the bad guy"

Men visst, från utsidan gick jag ifrån en "bra man". Vi var tillsammans i drygt 20 år så kom inte och säg att jag inte försökt kämpa.

Statistik visar att barn med separerade föräldrar, där det är varannan vecka och ett bra samarbete mellan föräldrarna mår lika bra som barn i fungerande kärnfamiljer.

På 70- och 80-talet var det fortfarande hyfsat stigmatiserat att skilja sig/separera med hemmavarande barn oavsett hur dåligt man mådde som vuxen i sin relation. I de fall där man ändå separerade bodde barnen som regel hos mamman och hade man en ansvarsfull pappa så hade han barnen varannan helg. 

/70-talist med separerade föräldrar från det att jag var 2 år med boende varannan vecka till skolstart.

Forskning från Stockholms Universitet 
www.su.se/nyheter/hur-m%C3%A5r-barn-till-separerade-1.650338


www.forskning.se/2023/03/14/vaxelboende-kan-starka-barnens-relation-till-foraldrarna/

Självklart blir det förändringar i början av en separation då det är en förändring som man, som barn, inte riktigt vet hur man ska hantera och det är mycket känslor i omlopp. Detta gäller ju även vuxna i en separation. Men i förlängningen, under förutsättning att föräldrarna har ett gott samarbete och inte baktalar och saboterar för varandra, så blir det jämförbart med barn i kärnfamiljer. 

Barn har ju dessutom en kärlek till båda sina föräldrar och är lojala till båda så om föräldrarna blandar in sina egna känslor för varandra i sitt samarbete blir det som regel väldigt dåligt. 

På vilket sätt anser du att det hade varit bättre för mig och mina barn att stanna i den situation vi hade o h som jag beskrev i mitt första inlägg i tråden? Där du sett en bild av min relation från utsidan men där verkligheten var en annan? 

Och jo, du är fördomsfull gällande omständigheterna kring en separation och om man kämpat eller inte för att vara kvar i relationen. 

Alla i en separation mår som regel dåligt den första tiden efter faktum, oavsett om man är den som lämnar eller blir lämnad. Det viktiga är, precis som Mamaleona säger, hur man hanterar det. 

Vissa dagar är mina barn skitsura på mig för att jag lämnade deras pappa men på det stora hela är de betydligt tryggare nu än på slutet plus att de märkt att mitt tålamod blivit bättre plus att jag är gladare än tidigare. 

Men visst har de senaste 7 månaderna varit tuffa för oss alla, speciellt som deras pappa anser att jag är problemet och tyvärr inte har några problem att säga det till barnen. 

Det behövs inte ens en skilsmässa för att folk ska visa sig vara idioter. Vi var tillsammans I strax över 20 år, det dröjde 11 år innan det blev levande barn (vi började försöka efter 6 år). Hade ett, på pappret, jättebra liv ihop men verkligheten stämde inte överens med det som syntes utåt. Det var psykisk misshandel, ett visst mått fysisk och det kom på allvar efter barnen. 

Men enligt det TS och hennes gelikar såg utifrån så måste jag vara hemsk som rivit upp mins barn från det bra livet som vi hade....

Det spelar ingen roll varför man väljer att separera. Poängen är fortfarande att det TS ser är det ytliga och på ytan var även min relation "perfekt". TS hade dömt mig stenhårt för att jag lämnade mina barns pappa. 

Mina föräldrar är separerade sedan jag var liten. De har aldrig varit ovänner. Däremot så fungerade de sjukt dåligt som par. De är absolut mer "typiska" gällande separationsorsaker än jag och mitt ex. Däremot, hade de fortsatt tillsammans, som så många av er anser att de borde ha gjort, så hade det absolut inte blivit bra i slutändan, för någon.

De fungerar bra som vänner men inte som par vilket de insåg när jag var två. Jag är dessutom en "oj hoppsan", inte för att du har något med saken att göra. Mamma har, efter pappa, levt i samma relation i drygt 45 år. 

Ibland funkar en relation, ibland inte. Ibland finns det barn med i bilden när man separerar, ibland inte. 

Vi tänkte jättemycket innan vi satte barn till världen och ändå blev det fel. Samma sak med de av mina vänner som har barn och är separerade. 

Innan du gått i någon annans skor kanske du inte ska döma dem för de val de gjort.

Eller så ger man bara fan i att döma andra för de val de gjort i livet eftersom man inte har en susning om anledningen till valen. 

Nej, jag känner mig inte dömd. Jag säger att TS (och alla andra som anser att skilsmässa/separation är djävulens påfund typ) skulle döma mig eftersom de bara ser ytan och inte har en aning om vad som försiggår bakom fasaden. 

Jag är fullt på det klara med att jag har tagit rätt beslut för mig själv och mina barn eftersom vi alla mår bättre, är gladare, dansar och busar mer, gosar mer, jag får höra av barnen att jag är gladare och har mer tålamod, de vill bjuda hem kompisar istället för att alltid vara his kompisar etc. Allt detta på ca 6 månader trots att vi bor trångt, de får ta mer ansvar för att ta sig till och från skolan samt till fritidsaktiviteter. 

Så det enda jag har dåligt samvete för är att jag inte klarade av att lämna tidigare.