Er åsikt om få barn runt 45…

Vi fick vår yngsta son vid 45 resp. 43. Jag har inga tankar om att det skulle vara något problematiskt med det. Vi lever ganska lugnt och harmoniskt överlag. Barnen är snälla så de innebär ingen extrem påfrestning alls egentligen. Med ett eller flera barn med olika diagnoser skulle allt kanske se annorlunda ut.

Att barnen kommer att bo kvar hemma när vi går i pension är möjligt. Jag har inga direkta synpunkter på det. Det kan ju vara en bra lösning att bo kvar hemma och jobba ihop pengar för att köpa något eget, om de nu inte vill plugga utomlands eller hitta på andra saker.

Vi lever i en miljö där föräldrar med både varierande åldrar och stora åldersskillnader är ganska vanligt. Det är många av av våra vänner som precis som vi kommer från olika länder och som också har hög utbildning och bra jobb. Vi är förstås äldre föräldrar än vissa men det är inte så att vi sticker ut på något extremt sätt. Skulle vi bo i någon mindre håla i Sverige och umgås med folk som fick barn efter gymnasiet och har jobbat på "bruket" sedan dess skulle förstås allt se annorlunda ut.

Vad exakt är det som skulle vara ?idiotiskt??

Detta är en klassfråga i huvudsak. Hör man till en vettig samhällsklass så är problem av denna typ begränsade. Mina föräldrar är påtagligt gamla nu men har inga betydande hälsoproblem. Jag är inte orolig över detta men skulle jag ha en annan bakgrund och andra personliga förhållanden vore bilden sannolikt mer oklar.

Vem är det som har hittat på att det skulle vara så? Att man borde dra ett streck för barnafödande någonstans kan jag iofs tycka är rimligt.

Att man inte kan göra IVF i Sverige om man inte uppfyller vissa krav är en realitet. Vi gjorde IVF i Sverige och hade anmärkningsvärt bra värden. Vi har inte haft några problem att få till det hela eller besökt några skumma kliniker i konstiga länder för att försöka gå emot de förutsättningar som gällt. Att vi skulle skaffa fler barn utanför de ramar som är satta har aldrig varit aktuellt. Hade det misslyckats andra gången hade det fått bli så.

Det beror på att de har demenssjukdomar som är ärftliga. Pratar vi vanliga somatiska avdelningar är det få som är under 90 år.

Visst finns det olika risker. Vi fick göra ett sådant där NIPT-test för barn nummer två. Riskerna var tydligt förhöjda då.

Vi har en del hjälp hemma, bland annat av barnens vuxna halvsyskon. Sedan är barnen snälla och leker mycket med varandra. Jag upplever att allt prat om de svåra och tunga småbarnsåren mest framstår som en myt. Vi har det mest fint och mysigt. På sommaren blir det strandsemestrar med barnen och i vinter ska äldste sonen lära sig åka skidor.

Det handlar till stor del om klass. Detta är väl belagt i forskning att det förhåller sig så. Sedan kommer det alltid att finnas några få som avviker från mönstret men den övergripande bilden är annars tydligt.

Du kan i så fall själv förklara vilken typ av ärftliga mer ovanliga sjukdomar det handlar om. Jag har stött på enstaka yngre personer med muskelsjukdomar och liknande på boenden men det finns säkert fler typer av udda sjukdomar än just dessa.

Skillnaden i medellivslängd är ganska betydande. Sedan kommer det alltid att finnas enstaka personer som avviker från mönstret.