Er åsikt om få barn runt 45…
Min mamma fick mig när hon var 44 år och pappa 50 år. Det gick väl bra tror jag. Man anpassar sig som förälder.
Min mamma fick mig när hon var 44 år och pappa 50 år. Det gick väl bra tror jag. Man anpassar sig som förälder.
Så länge båda är pigga och orkar, det tar på krafterna med barn, är ju tråkigt om pappa aldrig orkar leka tex..
jag var snäppet yngre och känner mig lite för gammal ibland. Kan få ångest över att jag knappt kommer få se mina barnbarn om jag får några. Och att jag förmodligen kommer försvinna ur mina barns liv när de är så gamla som jag är just nu.
Mina föräldrar lekte nästan aldrig med mig. Jag lekte själv och det funkade hur bra som helst. Det var roliga dagar och det var tråkiga - och då hittade man på något. Jag förstår inte det här med att föräldrar ska leka med sina barn. Min pappa spelade kort ibland med mig. Min mamma tror jag aldrig lekte med mig. Det har väl nåt med åldern att göra. Det viktiga är att barn har en trygg hemma miljö och föräldrar som är närvarande.
Föräldrar - ha aldrig dåligt samvete.
Min mamma var 44 när hon fick mig och pappa var 50. Jag funderade aldrig på deras ålder.
Det är kanske inget man funderar på när man är liten för då vet man inget annat. Däremot som vuxen. Men dina föräldrar är fortfarande pigga antar jag då.
Jag tycker diskussionerna om man ska skaffa barn eller inte om man har passerat en viss ålder innehåller samma tanke/idé som på övriga ställen i samhället och det är att ålder är en sjukdom. Det är ingen sjukdom. Det är en indikation på erfarenhet och det är värt mycket.
I anknytning till kommentaren straxt ovan så vill jag säga att det finns risker med allt i livet. Även om ett yngre par skaffar barn garanterar det ingenting. Jag och frun som jobbat för socialtjänsten i många är har sett det mesta men det vi aldrig såg var barn som till äldre föräldrar som hade problem. Det var alltid yngre föräldrar som behövde hjälp.
Alltså, tänk inte på sånt som ålder när man vill skaffa barn. Det är min åsikt.