hur hittar man lugnet i separation?
Jag har länge tänkt att jag ska lämna min man och senaste året har förhållandet blivit fruktansvärt dåligt. Jag har sagt ifrån mer än någonsin för att jag värnar om min egen energi & har tagit hand om allt från barn, hushåll, eget företag, all administration i mannens företag, utan mig kraschar allt och det har blivit en för tung börda, jag kan aldrig vara sjuk eller få tid för hälsosamma rutiner för mig själv som tex träna eller promenera, på det har det blivit för mycket fokus på mannen eftersom det aldrig finns någon förutsägbarhet i vardagen eller hans beteende så går mycket av min tid åt stressa om det. . Problemet är att han vägrar separera, vägrar sälja huset och är nästan aldrig hemma.
Han är hemma vissa kvällar men då står han ute i sitt garage och vägrar även då hjälpa till med barnen för att han har viktigare saker att göra och jag är ändå inne så då kan jag ta dem, han står även där ute och dricker på vardagar och tycker att han har rätt till det då han inte mår jätte bra för att jag vill skilja mig.
Idag åkte jag iväg och lämnade honom med 5åringen, men åkte tillbaka hem efter en timma då jag fick ont i magen av att lämna henne med honom. När jag kom hem sitter hon ensam inne vid tv och han själv står i garaget och dricker. ( vi bor inte centralt så detta innebär att femåringen om hon vill honom något måste gå i bäckmörkret över hela tomten där vi också har en grävling som härjat i några månader)
Hur hittar man lugnet i situationen, till att bara rå om sig själv och barnen tills det går att lösa hela boende situationen? Känner att jag blir galen och att han dagligen försöker få mig att bryta ihop eller få utbrott. Och jag vill bara kunna ge barnen en lugn och närvarande mamma.