Sorg och separationsångest - fast jag tog initiativet

Hej.

Vet precis vad du menar.
Har varit i samma situation och kan skriva under på att man har precis lika hemsk ångest av att vara den som lämnar, som när man är den som blir lämnad.
Skillnaden i det första scenariot är att det känns som att "man inte får" känna så, för det var ju mitt beslut... men usch vad jobbigt det är.
Minns allt för väl hur det kändes att somna själv i huset första kvällen.
Hemsk känsla.

Du skriver att du börjar tvivla på ditt beslut, men här vill jag påminna om att det säkert var likasvårt för dig som för mig att faktiskt ta beslutet att lämna. Det är inget man gör i en handvändning utan man väger för och emot. Stöter och blöter...
Man oroar sig för hur allt ska bli, vad folk ska tycka, hur ekonomin ska bli, vilka kompisar man kommer ha kvar, hur... ja, du fattar.
Så när man väl har tagit beslutet så var det det rätta, hur det än känns sen.