Sorg och separationsångest - fast jag tog initiativet
Hej,
Jag skriver här eftersom jag känner mig så galet ensam och förtvivlad i mina känslor. Jag vill genuint be er om råd och erfarenheter, och undanber skambeläggande och mästrande kommentarer.
Här är min historia.
Jag och min man har varit tillsammans i 22 år. Vi träffades när vi var i sena tonåren och tycke uppstod. Av olika anledningar så blev det ingenting av det den gången, men några år senare sågs vi igen och vi blev tillsammans. Jag har alltid tänkt att vi är menade för varann. Sen har åren tickar på, och det har varit högt och lågt, nöd och lust. Två barn fick vi som idag är tonåringar.
Jag har alltid tyckt att min man är en riktig klippa. Han stöttar både kollegor, familj och mig när jag har haft det tufft och kan än idag förvåna mig i hans sätt att se på tillvaron och ger mig perspektiv när jag låst mig i funderingar. Jag har i det stora hela bara gott att säga om honom.
Vi har dock haft/har en hel del slitningar bl.a. pga ena sonens adhd och jag har under många år känt att vi inte har en sund dynamik som familj och att ingen av oss mår särskild bra i detta. Min man har även blivit mer och mer passiv hemma. Jag har bett honom att ta tag i sin situation med egna problem som han har men ingenting händer och jag har sakta men säkert börjat ruttna på detta. Till saken hör att vi även inte delat säng på många år (bortsett från när vi är på semester nåntans). Han sover mest på soffan pga hans egen ångestproblematik. Jag har också inte känt lust till honom på länge. Jag upplever mest att vi är i otakt och att det ofta resulterar i att han uttrycker sin besvikelse på mig och det blir ofta tjatsex. Jag har som sagt länge känt att jag inte tycker att det fungerar längre. Han är mer som min bästa vän, och jag längtar UT. Jag längtar efter passion, och att vara kär. För jag är inte kär i min man längre. När jag föreställer mig mitt liv om 5 år, så känner jag så starkt att jag inte vill. detta om 5 år. Jag tänker att vi har haft dessa 22 år, och att vi kanske helt enkelt är färdiga nu.
Efter semestern krisade jag ihop totalt. Jag ville inte mer. Fick panik. Jag och min man började gå hos familjeterapeut. Där blev våra mönster väldigt tydliga. Fast jag har försökt påtala våra problem hemma så var det enda min man pratade om hur sviken han blev av mig, att detta kom som en blixt från klar himmel etc. Till saken hör också att en annan man kom in i bilden till viss del. Vi hade inget förhållande och känner inte varandra så bra, men vi båda kände en starkt attraktion och så fin kontakt. Den här personen fick mig att känna lust, passionskänslor - allt det jag har saknat. Tyvärr valde han att ta ett steg åt sidan pga min separation. Han har själv gått igenom en uppslitande separation med barn inblandat för inte så längesen och han vet hur tufft det är. Jag är såklart jätteledsen för detta, då jag upplever mig ha känslor för honom. Han blev en klassisk språngbräda för mig att förstå vad jag vill ha i livet framåt.
Så här sitter jag nu.
Känner mig så oerhöft ledsen pga den här andre mannen, som liksom blev ansiktet för hur mitt liv skulle kunna vara och se ut "där ute". Samtidigt sitter jag här mitt i separationen och sorgen från MITT LIV sedan 22 år. Det är som två sorger i en. Jag bara gråter och har panik. Sorgen är så bottenlös och jag har ENORM separationsångest från min man. Jag vill bara att han ska krama om mig och säga att allt blir bra. Jag tvivlar så mycket på om det här är rätt beslut. Samtidigt vet jag ju att jag har känslor för en annan och att det här betyder något. Men dom här skuldkänslorna, separationsångesten får mig att vilja dö. Dom är helt förlamande. Hur ska jag någonsin kunna gå vidare själv, ensam? Så rätt att bli ensam för alltid.
Vad säger ni, har någon av er lämnat och haft panik/separationsångest?