Är helt chockad. Någon som varit med om liknande?

Jag vet att det finns personer med NPF-diagnoser som tror att världen kretsar kring de och att de skriker efter rättigheter hit och rättigheter dit. Självklart ska man hjälpa de med diagnoser. Många lider något fruktansvärt av det, men de måste förstå att världen inte kretsar kring de.

Det är helt enkelt så att alla inte kan klara en universitetsutbildning. Tillhör Lss och habiliteringen? Nej då är kanske inte universitetet rätt utbildningsnivå att satsa på. Man kan inte anpassa högre utbildning till alla som inte klarar av den. Då är det inte högre utbildning längre. 

Du gör rätt ts.
Du informerar om vad ni har att erbjuda och vad som gäller.
Sedan är det alltid så att vissa inte förstår. Se det som att du får öva dig i att vara professionell och pedagogisk.
Egoism finns bland alla slags människor, även npf

Nej TS, jag tror inte att det gäller alla. Men 00-are (som jag gissar att det handlar om, dvs födda i början av 2000-talet), har ofta fått diagnoser tidigare i livet, samt på ett annat sätt fått veta sina rättigheter. Deras problem har uppmärksammats på ett annat sätt än för tidigare generationer. Detta är jättebra, men ibland slår det över.

De du har träffat som beter sig så här, eller inte verkar fatta, kan ha autism eller drag av autism. Jag hoppas att jag inte förolämpar någon nu, jag menar INTE att alla på spektrumet är självupptagna egoister som tror att planeten kretsar kring dem. De flesta är inte så, men de kan ha svårt att se andra perspektiv än sitt eget (det är ju en del av svårigheterna vid autism), och saker kan bli väldigt svartvita. Någon kanske har sagt till dem att de har rätt till stöd och anpassningar för att klara högre studier. Så har de tolkat detta bokstavligt, eller som att allt är möjligt, fast det inte är så.

Fortsätt vara professionell. Var vänlig men bestämd. Erbjud dem det som finns och försök vara hjälpsam. Vill de inte ta emot den hjälp som finns, eller söka sig till rätt ställe (t ex vården eller habiliteringen), är det deras val och deras problem. Du har gjort ditt jobb när du har informerat dem om vilket stöd som går att få, vilka anpassningar som går att göra, samt försökt vara behjälplig.

Är snart 50 och fick min diagnos för snart fyra år sedan.
Livet har i stort sett varit ett helvete. Skäms alltid och har svårt ta hjälp samt erkänna mina problem. Så när jag för ett tag sedan sökte akut på grund av starka självmordstankar blev jag ifrågasatt och beskylld för att oroa min omgivning i onödan. Men jag hade inte ens berättat för någon om mina tankar. Fick sedan hjälp från annat håll.

Men det jag vill säga är att jag upplever en inflation i diagnoser och en skev uppfattning om vad en diagnos innebär.

Du gör helt rätt. Viktigt visa att alla med eller utan diagnos måste försöka så gott det går att samarbeta. Det är då ett samhälle fungerar som bäst. Annars slutar vi med att tex en lärare ska ha anpassning till femton olika sätt att lämna in en tenta.

Jag upplevde att jag fick lida för att andra söker hjälp när de slagit tån i dörrposten. Men att jag även själv måste bli bättre på att se mina begränsningar, utan att för den skull sluta ställa krav på mig själv.

Att tillhöra Hab vid någon tidpunkt för stöd är knappast uteslutande för studier.
LSS får mig dock att undra om hur denna tråd ligger till, inte menar ts SoL?

Jag tycker det låter väldigt märkligt att en nybliven student ska ansvara för just detta. Att tipsa om Hab?? Men mest att det inte verkar särskiljas på att många, speciellt unga faktiskt tror att världen kretsar runt dom. Det är inget speciellt för NPF.

Du låter fördomsfull och ganska verklighetsfrånvänd, trots din ålder.

Självklart är inte alla med funktionsnedsättning/yngre personer så här. Det borde du väl förstå själv? Du är kanske inte mogen att ta på dig att vara skyddsombud med den inställningen. 

Det är så här bland UNGA. Har inte med npf att göra. Hela världen är så jävla curlad numera.

Du får sätta gränser, ordentligt. Tyvärr, det är inte en åtgärd som universitetet kan ställa sig bakom. Tyvärr, det där är en sak du behöver ta med vården. Osv.

Jag menar LSS. 
Det räcker med att man har autism så tillhör man LSS. 

Mitt jobb är egentligen att uppmärksamma diskriminering. Att tipsa om saker utanför skolan ingår inte i mina uppgifter men eftersom jag vet vilka insatser som sköter vad i samhället så brukar jag tipsa om det istället för att säga att det inte är mitt ansvar. 

Du har helt uppenbarligen inte läst mitt inlägg. 

Det är inte alls ovanligt bland yngre med den här attityden att dom inte själva har något ansvar. Har haft flertalet praktikanter och provanställda i 18-22 års åldern som kommer drällandes när det passar, inte tar till sig tydliga instruktioner, skyller ifrån sig på kollegor , inte utför sitt jobb och bara rycker på axlarna osv. 

Jag vidhåller att är man på nivå att tillhöra Lss och hänvisas till habiliteringen och inte klarar att komma i tid till en föreläsning eller lämna in en uppgift i tid så är universitetsstudier inte rätt nivå om man inte klarar av det. Det finns många andra utbildningar man kan gå och där man kan få anpassad skolgång. 
Fö är detta en generation, om de är kring 20, som fått betydligt fler insatser i skolan än föregående generationer, så de är vana vid det. Det är ju viktigt att alla som kan tar sig igenom den obligatoriska grundskolan men universitetet är inte obligatoriskt och inte en mänsklig rättighet. Man bör välja väg i livet som passar ens förutsättningar. Det är en pedagogisk utmaning att förklara för personer som är vana att få allt anpassat efter sig. Dessutom hur ska man klara ett akademiskt arbete om man inte klarar av dessa basala saker. Du får väl hänvisa personerna till "pedagogiskt stöd" som universiteten brukar ha. Hjälper inte deras insats ska personen nog göra något annat.

Hur svåra funktionnedsättningar har personerna? Kan ju vara så att de klarat skolan tackvare individanpassningarna som finns där idag. 

Tycker att många från den yngre generationen har den där attityden, oavsett diagnos. 

Jag tror inte att det här är typiskt för personer med NPF utan snarare typiskt för människor av i dag. Det är många ur den yngre generationen vuxna som verkar tycka att hela världen kretsar kring dem och att hela samhället ska anpassa sig efter deras viljor och behov. Det är väldigt mycket skrik om rättigheter och väldigt lite fokus på att man själv också har skyldigheter och ett ansvar för sig själv.

Varför? Så länge det finns flexibilitet i yrket ser jag inga större problem bara för att det är universitetsstudier. Såklart kan man inte stryka alla regler men man kan anpassa lite om nån har starka skäl.

Ja det verkar vara dagens ungdom. Eller vissa av dem i alla fall.
En släkting jobbade på ett universitet för några år sedan och det förekom att FÖRÄLDRAR ringde och undrade varför "lille Pelle" inte fått godkänt på sitt examensarbete och det var ju SÅ synd om honom. "Lille Pelle" hade då studerat i minst 3 år. I bästa fall hade studenten faktiskt lämnat in ett läsbart examensarbete, men inte alltid.

Det har nog inte så mycket med npf att göra egentligen utan att många unga inte är beredda på kraven som ställs på universitetet. De är kanske vana med gymnasielärare som släpper på gränserna och låter eleverna göra lite som de själva vill. Det funkar inte på universitetet, där är alla studenter fullvuxna och förväntas bete sig som det.

Jag är själv 30+ och från mina gamla klasser var det många som hade toppbetyg från gymnasiet men som inte klarade universitetet, just för att de inte klarade av det höga tempot och tidspressen.

Bortklemade snorungar bara. Jag har själv en diagnos och såg till att få mentor etc. Det är mitt ansvar som vuxen att få ordning på livet.