Det är bara att acceptera att ingen kan hindra sin partner från att vara otrogen.
Men att vara svartsjuk, begränsande, tjatig, klängig, att fylla sig själv med sådana känslor, etc, etc, kan vara ett beteende som tyvärr uppmuntrar ens partner, som sänker tröskeln, till att vara otrogen.
Det är omöjligt för mig eller någon annan i tråden att på neutralt sätt bedöma din partners beteende.
Det enda vi vet om hans beteende är din beskrivning, och din beskrivning är bara hur du själv, baserat på dina känslor, UPPLEVER din partners beteende.
Vi har ingen möjlighet bedöma hur väl din upplevelse beskriver verkligheten.
Det intryck jag får är att du låter dina känslor påverka din upplevelse.
Jag tror att det finns en uppenbar risk att din upplevelse, dina känslor, kan vara mycket allvarligare än hur det faktiskt och i verkligheten förhåller sig.
Du bör självfallet rannsaka dig själv och försöka att inte låta dina känslor spela dig ett allvarligt spratt. Om du själv tillåter dina känslor styra över dig så finns en uppenbar risk att du tillåter dig själv påverka er relation och er kärlek i en mycket negativ riktning.
Om det finns en attraktion mellan dem så vore det inte särskilt begåvat av dig att påverka er relation i negativ riktning. Särskilt inte just nu om det skulle finnas en verklig attraktion mellan dem.
I så fall behöver du snarare uppträda så begåvat som du bara kan.
Så vitt jag kan läsa ut så är det du som har problemet. Problemet är hur du upplever detta och vilka känslor du låter denna situationen skapa inom dig själv. Baserat på det du har berättat, baserat på det vi vet, så är det inte han som har problem och inte han som skapar problemet (om de inte har gått längre än vad vi vet...).
Det enda du i praktiken kan göra är att prata med honom.
MEN om du vill ha ett positivt utfall av ert samtal så måste du ta ansvar för att samtalet blir positivt.
Om du INTE vill uppmuntra till otrohet, så måste du samtala med honom på ett sådant sätt att han inte upplever att du bara är tjatig och anklagande.
Jag känner er inte och vet inte hur bra du och din man kan prata med varandra.
Men i normala fall anser jag att du skulle göra bäst i att erkänna dina känslor, tala om hur du känner dig (utan att anklaga honom för något han har gjort, utan att ta upp hans beteende) och att du ber om hans hjälp och stöd att hantera dina känslor.
Om han älskar dig, om ni ömsesidigt älskar varandra, så kommer han då självfallet att hjälpa och stödja dig.
Men om du kritiserar honom och hans beteende, om du anklagar och tjatar, om du påpekar att han har gjort fel, så kan samtalet lätt få precis motsatt effekt.
Självfallet skulle ditt eget beteende i så fall uppmuntra honom och föra honom närmare den personen han känner attraktion till och som inte tjatar och kritiserar honom...
