Rimligt att bo kvar som gammal i illa anpassat hus?
Och insikten att man inte alltid kan få allt man vill, utan måste anpassa sig efter det läge som råder. Det är få förunnat att kunna bo precis som man önskar.
Det bästa vore ju om man redan innan man blir alltför skruttig kan fundera över hur man kan se till att boendet fungerar. Så slipper man flytta hastigt och kanske nöja sig med nåt som inte känns bra, utan kan planera för att hitta nåt som är bra.
Ekonomi, ålder, man har barn på orten med ex och kan inte flytta, nytillkommet handikapp, förlust av körkort, nytt jobb. Finns massor av anledningar till att behöva byta boende.
Att inte inse det är rätt ego mot alla som måste hjälpa en att kunna bo kvar.
Min pappa köpte BR vid pensionen och sålde huset. Han är rationell och insåg att det blir bättre att bo närmare stan så han kan slippa ha bil när den tiden kommer. Att hans barn ska slippa tömma ett stort hus där det botts och samlats grejer under 45 år. Han såg förstås nackdelar också med att lämna huset, men det var det enda rätta att göra och jag håller med honom.
Min mor är mer utav en drömmare. Hon hade hittat sitt "drömhus" några år innan pensionen. Hon skulle hellre dö än att flytta till lägenhet. Hon bodde 3 månader i lgh när hon flyttade hemifrån innan hon sökte sig till kollektiv.
Är hon hemma hos mig (lgh) hör hon brusande i rören, brusande från vägar, gatlyktor som stör, grannar som låter osv.
Hon har nog inte tänkt mer än att: den dagen jag dör behöver jag ändå inte bekymra mig.
Om hon kommer att behöva hemtjänst så är hon iaf glad, kravlös och snäll och flyttar nog gärna ner på nedervåningen för gott.
Jag har jobbat i hemtjänsten som yngre och de flesta äldre med rörelsehinder boende i hus bor enbart på nedervåningen. Om man inte kan gå i trappan själv, vad ska man ens upp dit för att göra?