Rimligt att bo kvar som gammal i illa anpassat hus?

Visst är det rimligt att bo kvar, men sova på andra våningen och använda det utrymmet dagligen är inte lika rimligt.
Morsan hon flyttade ned när hon inte längre kunde gå i trapporna, knorrades lite och sen tyckte hon det bara var bra istället och inga tankar alls på övervåningen längre.

Kolla i artikeln före denna tråd, och tänkte mest att han måste förstå att det är en fara för personalen att ta han upp och ned för trappan och att det är dax att tänka om.
För mig de erbjud morsan en typ vägghiss, men såklart den trappan ser ut att vara besvärlig för en sådan.

Alltså. Jag förstår att han tycker att livet är tråkigt som det blivit. Ingen vill ju vara begränsad. Däremot kunde han ju ha valt att just flytta ned i väntan på besked eftersom badrum och toa som var anpassade fanns nere. Att få ned säng och att maten lagas uppe men börs ned kan inte vara orimligt. Då kunde han ju bo kvar medan han väntar på lösning, och komma ut på aktiviteter mm.

Att det däremot är 4-5 mån kötid ens att få en handläggare och sen en process med bedömning och beslut på det - och att man inte får besked om vad som händer så det blir planerbart -det känns bara illa. Och jag tror ofta det är där skon klämmer med när det blir folk som klagar i media.

Kan också tänka att det är rimligt att husen som passar en barnfamilj får gå vidare till nästa familj när man blir äldre. Istället för att äldre ska sitta i stora halvtomma hus som måste anpassas utifrån att de inte klarar av att leva i huset, kanske förfaller för att de inte orkar ta hand om hus och trädgård längre. Medan barnfamiljer tvingas bli kvar i trängre lägenheter för att rimliga hus aldrig blir lediga. 

När man tittar på bilderna ser det faktiskt utan vara en källare och med tanke på fönsterna ser ut.
Vart han har sitt kök vet jag inte, för det finns inga referenser som kan styrka att det är på en övervåning, eller ens att det finns en våning till ovanför.

Ja,, detta är nog en större anledning än att man är så kär i huset att man bara inte kan bo nån annanstans. 

Tänkte precis på det, att det är få förunnat att bo precis så som man önskar i livets alla skeden.
Ekonomi, ålder, man har barn på orten med ex och kan inte flytta, nytillkommet handikapp, förlust av körkort, nytt jobb. Finns massor av anledningar till att behöva byta boende. 
Att inte inse det är rätt ego mot alla som måste hjälpa en att kunna bo kvar.

Min pappa köpte BR vid pensionen och sålde huset. Han är rationell och insåg att det blir bättre att bo närmare stan så han kan slippa ha bil när den tiden kommer. Att hans barn ska slippa tömma ett stort hus där det botts och samlats grejer under 45 år. Han såg förstås nackdelar också med att lämna huset, men det var det enda rätta att göra och jag håller med honom.

Min mor är mer utav en drömmare. Hon hade hittat sitt "drömhus" några år innan pensionen. Hon skulle hellre dö än att flytta till lägenhet. Hon bodde 3 månader i lgh när hon flyttade hemifrån innan hon sökte sig till kollektiv.
Är hon hemma hos mig (lgh) hör hon brusande i rören, brusande från vägar, gatlyktor som stör, grannar som låter osv.
Hon har nog inte tänkt mer än att: den dagen jag dör behöver jag ändå inte bekymra mig.
Om hon kommer att behöva hemtjänst så är hon iaf glad, kravlös och snäll och flyttar nog gärna ner på nedervåningen för gott.

Jag har jobbat i hemtjänsten som yngre och de flesta äldre med rörelsehinder boende i hus bor enbart på nedervåningen. Om man inte kan gå i trappan själv, vad ska man ens upp dit för att göra?

Jag ser inte att du kommer med några som helst belägg för dina påståenden. Mer än att du försöker förminska min erfarenhet och min argumentation.

Visa mig alla dessa artiklar i media (som för övrigt också ofta är anekdotiska och inte baserade på några större underlag). Visa gärna de riktlinjer i vården för just denna fråga, som du nämner.