Noll spermier...

Jag är kille på 42 som har varit med om samma sak.
Har levt ett normalt liv och haft en del förhållanden, one night stands osv. genom åren.
Träffade en tjej för ca 10 år sedan som det blev mer seriöst med så vi försökte få barn utan resultat.
Kontaktade vården och fick veta att jag inte hade några spermier.
Allt blev svart och hela min manlighet försvann. Jag, en stor och stark "hockeybuse" (idrottade på högre nivå) plötsligt utan manlighet...
Hon var ändå positiv och övertygade mig att vi fick använda donator. Och efter några månader började det kännas som ett bra alternativ då jag ändå vill bli pappa.
Men det höll inte mellan oss utan hon valde att avsluta relationen. Hon sa att det inte berodde på detta men jag tror nåt annat.
Så här efteråt känns det ändå bra att jag "slapp" henne om hon ändå inte älskade mig så mycket som hon sa.

Gick ett tag och så träffade jag min nuvarande sambo.
Jag var tidigt tydlig med hur det låg till när vi pratade framtid osv.
Självklart känns det fortfarande jobbigt att inte kunna göra det den "naturliga vägen" men det är ju vad det är. För henne var det inget som skulle påverka vår relation.
Efter ett par år bestämde vi oss för att vi vill ha barn och kontaktar klinik direkt och beskrev läget. Dom hämtar in journal på mig och vi bokas in för utredning för att få kostnaderna betalda av landstinget (som det brukar gå till).
Jag fick lämna prov igen och det var som väntat "tomt" och då gjordes även en biopsi men det var inte bättre. Nu var det liksom svart på vitt att det var helt "dött" hos mig. Testiklarna var även lite mindre än normalt.
Vi bokades in för insemination med donator. Jag accepterade då det ändå började kännas som det spelar mindre roll ju längre tiden gick. Det viktigaste är som sagt att få bli förälder, och det kommer ju att vara mitt barn oavsett. Barnet blir som jag uppfostrar den.
Men nu visar det sig att det inte fungerade med donator heller då min sambo inte lyckas bli gravid (utan att hitta orsak, förmodligen bara "otur").
Vi gjorde 3 försök och har nu bestämt att göra IVF med donator.
Min sambo är några år yngre än mig så ännu finns det tid. Allt ser bra ut och förutsättningarna ska vara goda enligt läkaren.
Vi har tagit en liten paus just nu men planerar att köra igång IVF efter nyår.

Det jobbigaste har varit alla tankar att gå igenom. Först mina egna då första beskedet kom, och så får man lite hopp inför biopsin och nu med min sambo. Dock känns det lite lättare då vi fått våra besked vid olika tillfällen. Man har liksom kunnat "sörja" vid olika tillfällen.
Första tanken då man fick smällen om att inte ha några spermier var nattsvart men jag är i grunden en positiv person och bara efter ett par dagar började jag försöka hitta lite ljus. Inget hade ju egentligen förändrats från innan, livet var samma bara att jag fått veta att jag inte har några spermier.
Från att hela manligheten försvann till att det faktiskt (låter dumt) kunde varit värre. Jag kunde ha varit alvarlig sjuk. Nu är jag frisk och vad jag förstått vet man inte riktigt varför varken jag har spermier eller min sambo inte kan få donatorspermierna att fästa i hennes ägg med insemination. Vissa har det bara svårare än andra, och vissa killar har superspermier i miljarder, andra mindre antal eller slöa simmare och några av oss inga alls.
På kliniken lät det som att det viktiga var att lyckas bli gravida och inte gräva ner sig i varför det inte gått på den naturliga vägen, och det är ju sant.
När man fått fundera ett tag förändrar det ju inte längtan till att få bli förälder.
Jag har också fått en förklaring till varför dom tjejer jag varit med tidigare aldrig blivit gravida (något jag aldrig tänkt på förens nu), vilket normalt kanske hänt då jag inte alltid skyddat mig så bra. Och bra på sätt och vis bra då jag hellre får barn med någon jag älskar och vill leva med än ett one night stand, dessutom under en period då jag själv inte var mogen för barn. Nu är jag redo på ett helt annat sätt och väljer att se det som att det är meningen att det blivit så här (dumt men ett sätt att skydda sig lite i tankarna).

Mitt råd till dig och din kille är att prata med varandra. Men låt han få vara ledsen. Det är en stor sorg som alltid kommer att vara där. Man blir påmind då och då även när man väl accepterat det. Men det viktiga är att med tiden komma vidare.
Manligheten ligger inte i antal spermier! Jag vet att jag är så mycket mer man än många andra som kanske har ett helt gäng med ungar (om manlighet nu ens måste mätas).
Försök att hitta vägar framåt och jag hoppas att han på samma sätt som jag vill ha barn oavsett. Det är "bara" en hinder på vägen. Känslomässigt ett ganska stort hinder men ändå inget som ska få stå i vägen.
Ingen behöver veta hur det ligger till, eller så är man öppen med hur det är.
Jag berättade inte för någon till en början, men med tiden har det känts viktigt att berätta så andra får veta att man inte är ensam. Sen vill jag gärna välja själv vem jag berättar för och inte att min sambo pratar runt när jag inte är med. Det är min sorg och då berättar jag själv när och om jag vill.
Sen att vi nu har problem att lyckas få till det båda två är ju bara ett "dubbelfel" och vår biologi som ska lösas på något sätt.
Vi har även sagt att adoption inte är helt otänkbar men först ska vi göra det som går att göra och IVF ska nog gå vägen.
Vi vann inte i full tid, och inte heller i förlängning men till slut ska vi ta hem segern på straffar :)   (för att ta en hockeyliknelse)

Sörj tillsammans, och enskilt (ibland behöver man få va lite ensam med sina tankar också) och ta sen nya tag, för självklart ska ni bli föräldrar oavsett!

När jag började läsa om hur vanligt det är med infertilitetsproblem kändes det lättare. Det är inte bara jag som har problem utan även en massa andra killar.
(har på senare tid till och med sett trådar på Flashback om det vilket känns oväntat)
Förmodligen även i bekantskapen bland släkt och vänner utan att det så klart syns, eller att dom inte berättat.
En vän har berättat om deras barnresa efter att jag berättade för honom så man är inte ensam även om det känns så.
Livet är inte alltid rättvist men inte bara för mig utan även för många andra. 
Och ljuset kommer tillbaka, med tiden.

Hej, 

Hoppar in i tråden. Kanske kan vi följas åt då jag och min sambo är på samma resa som ni. Förstår med andra ord helt vad ni går igenom ❤️

I februari var vi på vårt första besök för att få fertilitetsutredning. Någon gång i april fick vi också det fruktansvärda ordet Azoospermi kastat i ansiktet när vi var på vårt sista besök i utredningen. Minns att vi båda satt helt knäpptysta och tankarna bara snurrade. Hade aldrig haft en tanke på att det här ens var en möjlig förklaring. Trodde hela tiden att det var mig det var ?fel? på. 

Min sambo fick därefter gå vidare med fysisk undersökning, vilken såg bra ut, samt hormonprover och kromosomanalys/y-deletion. Provresultaten drog ut på tiden och vi fick veta först nu i början av oktober att allt såg bra ut även där. Vi blev ändå lite förhoppningsfulla efter detta då det kan tyda på att en produktion finns, men vår läkare tog oss snabbt ned på jorden igen och menade på att man inte kan anta att det varken finns eller inte finns spermier där inne. Hade önskat att han var lite mer positiv i ett så känsligt läge.. Tycker vi hela tiden blir lämnade med massa frågetecken och får själva famla runt i blindo för att försöka förstå vår situation. 

Nåväl, vi är nu remitterade till Reproduktionsmedicin på Karolinska och väntar på att få remissen bedömd. Detta ska tydligen ta 8 veckor. Därefter är allt bara oklart. Jag tror jag står i kö för IVF/ICSI och min sambo ska vid sidan av få göra någon sorts biopsi. Väntetiderna verkar röra sig om minst 8 månader för detta, helt fruktansvärt! Bör inte vårdgarantin om 3 månader gälla här? Tänk om de inte hittar något hos honom? Jag har bearbetat tanken om donation och det är absolut något jag vill göra i värsta fall. Men där säger min sambo nej. Jag går sönder. Vad innebär detta för oss egentligen? Nu går vi alltså och väntar i kanske ett år på en ?behandling? som kan leda till att vi behöver gå skilda vägar? Jag går hos en psykolog för mig själv men har äve kontaktat en kurator åt oss så så länge som vi ska träffa för första gången om någon vecka, för jag vet inte hur vi ska klara av vardagen de kommande månaderna med det här mörka molnet som hänger över oss hela tiden. 💔