Noll spermier...

Av erfarenhet vet jag att det är jätteviktigt att sambon får samtalskontakt och får hjälp konkret av folk som vet vad det innebär.  Annars är risken stor att han hamnar i läget att han slutar vilja ha sex och tappar lusten för att det "spelar ingen roll när jag ändå inte fungerar ".... 

Att han får utrymme för sina tankar och får andrum är bra men inte för länge för då riskerar ni att få den där kilen mellan er som dödar lusten och han drar sig undan. 

Hög risk för depression här! 

Även om fokus ligger på barn här får ni inte glömma att detta är en kris ni måste väga in i fortsatt väg framåt. 

Han blev informerad om att kurator finns och fick ett visitkort till personen. Jag har nämnt att jag tycker att han kan ge det en chans med samtalskontakt då dessa personer vet allt inom ämnet. Får se om han överväger det, jag blir såklart med då tänker jag eftersom jag är lika delaktig i det som han och behöver också få prata. 

Nej, jag förstår precis hur du menar vad gäller andrummet. Tycker att vi är bra på att prata om detta och han säger själv att han uppskattar allt jag gör för honom och att jag finns här om han vill prata. Jag ställer även frågor flera gånger om dagen om "hur mår du?" "tänker du på något speciellt som du vill dela med dig av" osv. Så jag upplever inte att vi har tendens att liksom distansera oss från varandra för att undvika ämnet.

Vad gäller sexbiten så kommer jag överlåta det helt till honom, när han känner sig redo. Jag har varit tydlig med att jag fortfarande tycker att han är sexig, manlig och att jag fortfarande attraheras av honom. Han ställde nämligen den frågan om jag såg honom på ett annat sätt nu. Jag kommer inte sluta att kramas, vara sensuell osv mot honom men jag kommer vara oerhört uppmärksam på vad han vill/ är bekväm med. 

 

Han säger att han känner en stor tomhet och att han inte känner sig tillräcklig för att han förmodligen inte funkar där nere. Han känner ilska. Orättvisa. 

Och ja, väldigt hög risk för depression. Därav har jag varit på om att ta samtalskontakt, för att vi ska få vägledning i denna krisen. Jag hoppas att han kan känna att det kan vara värt det. Ska ge det som förslag igen och berätta att jag själv kan tycka att det vore skönt om vi gjorde det tillsammans då jag gärna pratar med någon då det är nytt för oss båda och en stor kris. 

 

Tack för ditt svar 

Det är inte kört. Det kan finnas spermier i testiklarna som kan tas fram via biopsi. Då tar man fram spermier så och gör ivf med icsi i så fall. Skulle det visa sig att det inte finns några spermier alls är spermadonation ett alternativ men jag tror inte det riktigt är läge att börja fundera på detta nu direkt mer. Han, men även du, behöver få smälta detta ett tag. Men i alla fall ha i bakhuvudet att alternativet finns. Tycker absolut att han ska gå till kuratorn och jag tycker han ska gå själv så att han känner att han verkligen kan öppna upp sig och prata om precis hur han känner utan dig närvarande. Du kan gå själv för egen del också om du känner behov av det. I övrigt så fortsätt som du gör. Bekräfta honom, låt honom känna det han känner, var där för honom etc. Personer som får veta att de är infertila eller orsaken till parets fertilitetsproblem kan känna stor sorg, mycket skuld och skam, oro över att partnern ska bli avtänd eller lämna eller till och med börja tänka att det bästa är att själv lämna så partnern kan gå vidare och få barn med nån annan. Det är viktigt med kommunikation och att det inte läggs någon skuld på någon.

Vill tipsa om podden ?Jag vill ha barn?. I vissa avsnitt finns ett gästpar med där mannen också fick ett sånt besked. De pratar om deras respektive känslor kring det hela och hur han som man upplevt det. Man får också följa deras resa där de försöker få fram spermier via operation av pungen och så vidare. Det är vissa avsnitt dessa är med. Paret heter Mario och Elin och i de poddavsnitt de är med står bla deras namn i titeln. Ni får bläddra runt för att hitta alla deras avsnitt.

Jag är kille på 42 som har varit med om samma sak.
Har levt ett normalt liv och haft en del förhållanden, one night stands osv. genom åren.
Träffade en tjej för ca 10 år sedan som det blev mer seriöst med så vi försökte få barn utan resultat.
Kontaktade vården och fick veta att jag inte hade några spermier.
Allt blev svart och hela min manlighet försvann. Jag, en stor och stark "hockeybuse" (idrottade på högre nivå) plötsligt utan manlighet...
Hon var ändå positiv och övertygade mig att vi fick använda donator. Och efter några månader började det kännas som ett bra alternativ då jag ändå vill bli pappa.
Men det höll inte mellan oss utan hon valde att avsluta relationen. Hon sa att det inte berodde på detta men jag tror nåt annat.
Så här efteråt känns det ändå bra att jag "slapp" henne om hon ändå inte älskade mig så mycket som hon sa.

Gick ett tag och så träffade jag min nuvarande sambo.
Jag var tidigt tydlig med hur det låg till när vi pratade framtid osv.
Självklart känns det fortfarande jobbigt att inte kunna göra det den "naturliga vägen" men det är ju vad det är. För henne var det inget som skulle påverka vår relation.
Efter ett par år bestämde vi oss för att vi vill ha barn och kontaktar klinik direkt och beskrev läget. Dom hämtar in journal på mig och vi bokas in för utredning för att få kostnaderna betalda av landstinget (som det brukar gå till).
Jag fick lämna prov igen och det var som väntat "tomt" och då gjordes även en biopsi men det var inte bättre. Nu var det liksom svart på vitt att det var helt "dött" hos mig. Testiklarna var även lite mindre än normalt.
Vi bokades in för insemination med donator. Jag accepterade då det ändå började kännas som det spelar mindre roll ju längre tiden gick. Det viktigaste är som sagt att få bli förälder, och det kommer ju att vara mitt barn oavsett. Barnet blir som jag uppfostrar den.
Men nu visar det sig att det inte fungerade med donator heller då min sambo inte lyckas bli gravid (utan att hitta orsak, förmodligen bara "otur").
Vi gjorde 3 försök och har nu bestämt att göra IVF med donator.
Min sambo är några år yngre än mig så ännu finns det tid. Allt ser bra ut och förutsättningarna ska vara goda enligt läkaren.
Vi har tagit en liten paus just nu men planerar att köra igång IVF efter nyår.

Det jobbigaste har varit alla tankar att gå igenom. Först mina egna då första beskedet kom, och så får man lite hopp inför biopsin och nu med min sambo. Dock känns det lite lättare då vi fått våra besked vid olika tillfällen. Man har liksom kunnat "sörja" vid olika tillfällen.
Första tanken då man fick smällen om att inte ha några spermier var nattsvart men jag är i grunden en positiv person och bara efter ett par dagar började jag försöka hitta lite ljus. Inget hade ju egentligen förändrats från innan, livet var samma bara att jag fått veta att jag inte har några spermier.
Från att hela manligheten försvann till att det faktiskt (låter dumt) kunde varit värre. Jag kunde ha varit alvarlig sjuk. Nu är jag frisk och vad jag förstått vet man inte riktigt varför varken jag har spermier eller min sambo inte kan få donatorspermierna att fästa i hennes ägg med insemination. Vissa har det bara svårare än andra, och vissa killar har superspermier i miljarder, andra mindre antal eller slöa simmare och några av oss inga alls.
På kliniken lät det som att det viktiga var att lyckas bli gravida och inte gräva ner sig i varför det inte gått på den naturliga vägen, och det är ju sant.
När man fått fundera ett tag förändrar det ju inte längtan till att få bli förälder.
Jag har också fått en förklaring till varför dom tjejer jag varit med tidigare aldrig blivit gravida (något jag aldrig tänkt på förens nu), vilket normalt kanske hänt då jag inte alltid skyddat mig så bra. Och bra på sätt och vis bra då jag hellre får barn med någon jag älskar och vill leva med än ett one night stand, dessutom under en period då jag själv inte var mogen för barn. Nu är jag redo på ett helt annat sätt och väljer att se det som att det är meningen att det blivit så här (dumt men ett sätt att skydda sig lite i tankarna).

Mitt råd till dig och din kille är att prata med varandra. Men låt han få vara ledsen. Det är en stor sorg som alltid kommer att vara där. Man blir påmind då och då även när man väl accepterat det. Men det viktiga är att med tiden komma vidare.
Manligheten ligger inte i antal spermier! Jag vet att jag är så mycket mer man än många andra som kanske har ett helt gäng med ungar (om manlighet nu ens måste mätas).
Försök att hitta vägar framåt och jag hoppas att han på samma sätt som jag vill ha barn oavsett. Det är "bara" en hinder på vägen. Känslomässigt ett ganska stort hinder men ändå inget som ska få stå i vägen.
Ingen behöver veta hur det ligger till, eller så är man öppen med hur det är.
Jag berättade inte för någon till en början, men med tiden har det känts viktigt att berätta så andra får veta att man inte är ensam. Sen vill jag gärna välja själv vem jag berättar för och inte att min sambo pratar runt när jag inte är med. Det är min sorg och då berättar jag själv när och om jag vill.
Sen att vi nu har problem att lyckas få till det båda två är ju bara ett "dubbelfel" och vår biologi som ska lösas på något sätt.
Vi har även sagt att adoption inte är helt otänkbar men först ska vi göra det som går att göra och IVF ska nog gå vägen.
Vi vann inte i full tid, och inte heller i förlängning men till slut ska vi ta hem segern på straffar :)   (för att ta en hockeyliknelse)

Sörj tillsammans, och enskilt (ibland behöver man få va lite ensam med sina tankar också) och ta sen nya tag, för självklart ska ni bli föräldrar oavsett!

När jag började läsa om hur vanligt det är med infertilitetsproblem kändes det lättare. Det är inte bara jag som har problem utan även en massa andra killar.
(har på senare tid till och med sett trådar på Flashback om det vilket känns oväntat)
Förmodligen även i bekantskapen bland släkt och vänner utan att det så klart syns, eller att dom inte berättat.
En vän har berättat om deras barnresa efter att jag berättade för honom så man är inte ensam även om det känns så.
Livet är inte alltid rättvist men inte bara för mig utan även för många andra. 
Och ljuset kommer tillbaka, med tiden.

Hej! 
Tack snälla för ditt svar & att du öppnar upp dig och delar med dig av din historia och erfarenhet. 
Jag vill börja med att säga att jag önskar all lycka till dig och din partner på eran resa. Jag måste och medge att jag skrattade till när jag läste din hockeyliknelse, som förövrigt var ett väldigt fint sätt att se det hela på. Det är på straffarna ni kommer briljera, det är jag 100 på! 

Väntan är värst tycker jag. Samt att jag verkligen lider med min partner i det hela. Stöttar honom och låter han få vara ifred i sina tankar när han behöver det. På måndag ska han lämna nytt spermaprov, sedan är det bara att vänta på läkarens samtal när alla provsvar kommit. Jag hoppas innerligt att vi kan få ett mirakelbarn tillsammans. Donator känns oerhört långt bort i tanken och jag vet ärligt inte hur jag ska känna inför det. Men det är ju samtidigt som du skriver, att det är ju vi som uppfostrar barnet och det är vi som barnet kommer se som föräldrar. Det är nog en tanke man behöver ge sig tid att vänja sig vid om man kan tänka sig donator eller inte. Just för tillfället lever jag på hoppet att vi lyckas utan det. 

Sköt om dig. 

Hej, 

Hoppar in i tråden. Kanske kan vi följas åt då jag och min sambo är på samma resa som ni. Förstår med andra ord helt vad ni går igenom ❤️

I februari var vi på vårt första besök för att få fertilitetsutredning. Någon gång i april fick vi också det fruktansvärda ordet Azoospermi kastat i ansiktet när vi var på vårt sista besök i utredningen. Minns att vi båda satt helt knäpptysta och tankarna bara snurrade. Hade aldrig haft en tanke på att det här ens var en möjlig förklaring. Trodde hela tiden att det var mig det var ?fel? på. 

Min sambo fick därefter gå vidare med fysisk undersökning, vilken såg bra ut, samt hormonprover och kromosomanalys/y-deletion. Provresultaten drog ut på tiden och vi fick veta först nu i början av oktober att allt såg bra ut även där. Vi blev ändå lite förhoppningsfulla efter detta då det kan tyda på att en produktion finns, men vår läkare tog oss snabbt ned på jorden igen och menade på att man inte kan anta att det varken finns eller inte finns spermier där inne. Hade önskat att han var lite mer positiv i ett så känsligt läge.. Tycker vi hela tiden blir lämnade med massa frågetecken och får själva famla runt i blindo för att försöka förstå vår situation. 

Nåväl, vi är nu remitterade till Reproduktionsmedicin på Karolinska och väntar på att få remissen bedömd. Detta ska tydligen ta 8 veckor. Därefter är allt bara oklart. Jag tror jag står i kö för IVF/ICSI och min sambo ska vid sidan av få göra någon sorts biopsi. Väntetiderna verkar röra sig om minst 8 månader för detta, helt fruktansvärt! Bör inte vårdgarantin om 3 månader gälla här? Tänk om de inte hittar något hos honom? Jag har bearbetat tanken om donation och det är absolut något jag vill göra i värsta fall. Men där säger min sambo nej. Jag går sönder. Vad innebär detta för oss egentligen? Nu går vi alltså och väntar i kanske ett år på en ?behandling? som kan leda till att vi behöver gå skilda vägar? Jag går hos en psykolog för mig själv men har äve kontaktat en kurator åt oss så så länge som vi ska träffa för första gången om någon vecka, för jag vet inte hur vi ska klara av vardagen de kommande månaderna med det här mörka molnet som hänger över oss hela tiden. 💔

 

Hej, usch vad tråkigt att läsa detta.. förstår att det är många tankar som snurrar hos er båda. 

Ja, det är galet att det ska vara så pass långa väntetider.. väntan och ovissheten är ju absolut värst.. 

Tråkigt bemötande från läkaren att vara så negativ.. 
Man hoppas ju och önskar att bli behandlad varsamt.. 

Jag hoppas verkligen att det löser sig på det bästa sättet för er och att din sambo kanske ändrar sig med tiden vad gäller donator om det slutar i det alternativet. 

Vi väntar och väntar, på måndag ska sambon lämna sitt andra spermaprov.  Sen är det bara att vänta på att få höra hur det provet ser ut samt blodprov och kromosom provet.. vi tar verkligen dag för dag. Vissa dagar går lättare medans andra dagar vill man inte ens kliva ur sängen.. 
Jag har inte tänkt så långt angående donator själv.. spontant känns det konstigt..  att det inte blir min sambos sperma... kommer jag känna att det är "vårat" barn? Många tankar kring det där och jag lever nog fortfarande på hoppet att vi kan få barn. Tills den dagen dom säger att vi inte kan det. Mestadels för att skydda mig själv tror jag. 

Jag hoppas det bästa för alla oss som sitter i samma situation. Det är så orättvist alltihopa. 

Kram ❤️

Det är ju skit att få ett sånt här besked. Men man kan inte göra så mycket åt det tyvärr.
Man läser om alla möjliga piller, kosttillskott, speciell kost osv. Allt kommer att dyka upp i skallen och på nätet när man googlar men finns det inga (noll) spermier är det tyvärr förmodligen definitivt.
Man tänker att det räcker med en liten rackare för att lyckas men riktigt så enkelt är det ju inte även om det i praktiken är så.
Jag gissar att han kommer att erbjudas biopsi också för att se om det finns något i testiklarna. Möjligheten finns ju.
Men för varje litet hopp blir smällen hårdare när hoppet sen släcks igen. I alla fall var det så för mig.

Donator är ju inte ens första val. Men faktum är att om allt fungerat så hade ni kanske varit gravida nu. Med en donator kan det också gå väldigt fort. En insemination bort så är det som det var tänkt. Ja fast med den "lilla" detaljen att det är en donator då.
Men vad är alternativet? Ni vill ju inte bli barnlösa.
Ha det i tanken ett tag och fundera över vad som egentligen för en till förälder till ett barn. Det biologiska absolut men barnet kan ju bli helt olik oavsett.

Ta ett steg i taget. Det är mörkt men ljusnar med tiden.
Kämpa på tillsammans så har ni snart ett barn tillsammans oavsett.