Människor som går omkring och säger att de är snälla

Menar du att du gick fram till en grupp människor och försökte avbryta deras samtal, eller att du stod tyst jämte gruppen i 20 minuter?

Om du stod tyst jämte gruppen så kan hon omöjligt läsa dina tankar.
Om du gick fram och avbröt beror det ju helt på hur du avbröt dem. Tex om du sa: ursäkta att jag stör, får jag bara ställa en snabb fråga? så är det ju dåligt om de bara ignorerade dig. Men om du gick dit och förväntade dig att hon skulle skita i sitt sällskap och ägna sig åt bara dig så gjorde du fel.

Vad var det för fråga du ville ha svar på och varför ville du ställa den till just henne?

Vad i hennes sätt visade att hon såg ner på hela gruppen och varför pratade hon med dom i 20 minuter om hon såg ner på dom?

Hon och två kompisar till henne hade signat in sig på kursen samtidigt så de var redan nära varandra. 

Hon stod med två av sina vänner och snackade och vi hade som uppgift att göra en sak ihop. Jag behövde gå tidigare och behövde boka en tid. Tro mig, jag skulle bara  gå förbi och säga detta och jag försökte avbryta också, försökte även hitta en lämplig lucka att avbryta. Noll reaktion 

Ok, det här är kanske elakt men min uppfattning är olika beroende på kön. Män som beskriver sig som snälla brukar bli väldigt arga och skriver/säger allt annat än snälla saker när de blir ratade. Kvinnor som beskriver sig själva som snälla försöker förföra din man/pojkvän/sambo/killen du är intresserad av om du lämnar de ensamma två minuter. Gärna med sin snällhet som ett slags argument riktat till mannen för att vara med henne istället för dig.

Fast nu satt hon ju och sa detta i ett klassrum och berätta hur bra hon var som människa Till en hel grupp. 

"Går omkring och säger". Fyra ord som avslöjar att det inte är en fråga utan ett påstående.

Det känns som om hon verkligen försökte sälja denna bild av sig själv för att övertyga er. En genuint snäll människa behöver inte övertyga andra om hur snäll hon är utan visar det genom handlingar istället.

Det är som personer som skryter om hur starka de är men aldrig hjälper till att lyfta tunga grejer när man behöver det.

 

Om man inte har kontakt med sig själv eller sina egna känslor så kan man använda andra åhörare som bekräftelse för att dämpa den ångesten. (Det är väl sociala medier i ett nötskal). I det kan minsta avvikelse från ens _föreläsning_ skapa sån existentiell ångest för att man då i den stunden upplever sin icke-känsla. Man kan bara hoppas att hon kommer till bukt med sig själv. 🙂