Hej! För ungefär ett halvår sedan köpte jag och sambon ett hus på landet. Vi har grannar, men inte så många.Till en början kändes allting bra, lugnt och skönt område med promenadstigar i skogen. Min hund kunde äntligen få vara lös, springa runt fritt och var så lycklig. Vilket också var en anledning till att vi ville köpa just detta hus. Allting kändes så bra helt enkelt. Sen kom sommaren, och vi kunde inte ens gå i gräset hemma utan att hunden hade (utan att överdriva) säkert upp emot 30-40 mini-supersmå fästingar krypandes på sig. Ja visst får man förvänta sig sånt när man bor lantligt, men jag har alltid bott lantligt och aldrig varit med om så mycket fästingar i hela mitt liv. Det blev liksom olidligt tillslut och jag ville inte ens gå ut I gräset. Med tiden märkte jag också mer och mer kattskit längs infarten till vårt hus. Också sånt man får förvänta sig, ja. Men det är inte så kul ändå. Fler och fler katter börjar dyka upp hemma. En av dom försöker dessutom markera revir mot vår hund på vår tomt, det har resulterat i att vi behövt göra en liten inhängnad åt hunden eller hela tiden ha honom i koppel/ lina, eftersom jag inte litar på att han inte springer iväg efter dom. Dessa katter kan ligga i diket när vi kommer från promenad. innan vi ens hinner se dom så börjar dom fräsa och resa rygg mot hunden. Granntanten mitt emot är supernyfiken, och går på riktigt ut för att sitta och glo på mig så fort jag går utanför dörren. Hon granskar verkligen varje steg jag tar, och det känns obehagligt. Grannarna brevid har dessutom barn (det är även deras katt som är värst), dessa barn åker fyrhjuling, cross osv i skogen bakom vårt hus. Och det får dom såklart, men det är också en anledning till att hunden inte längre kan vara lös, och att vi inte heller kan gå i skogen där. Vi måste då gå efter en trafikerad landsväg för att ta oss till en lugnare väg att gå på. Vår hund är något reaktiv och är inte så rolig att gå med intill bilar osv: Detta är så klart bara få av MÅNGA saker som får mig att inte trivas.Jag känner mig också väldigt ensam och instängd här. Min psykiska hälsa har verkligen gått ner i botten i detta huset. Och med alla dessa brister som jag nu börjat upptäcka så är det inte längre mitt drömhem. Jag vill verkligen inte bo kvar, och trivs inte alls längre. Alla anledningar till att vi köpte huset har ju försvunnit liksom. Jag har försökt ta detta med sambon, men han upplever inte alls detta och trivs jättebra här. Oftast när jag ens försöker prata om det märks också en stel irritation från hans sida, som att han inte förstår mig. Vår relation når nog helt ärligt också sitt slut snart. Sedan vi flyttade hit har han, inte en enda kväll suttit med mig och tittat på film om kvällen eller så, utan ska alltid gå och lägga sig jättetidigt för att gå upp och greja ute direkt på morgonen. Det är tydligt att han bortprioriterar mig och mina känslor helt här. Vad hade ni gjort i min situation?
