Anonym (Hel) skrev 2024-10-20 16:00:24 följande:
Tack för svar. Jag har som tur är jättefina människor runt mig som jag får stöd och hjälp av. Men jag måste ju också klara en vardag själv med barnen. Det har jag också gjort de senaste åtta månaderna, men nu har jag kraschat på något sätt med kraftig ångest och är så ledsen. Blir ännu mer ledsen över att det har gått så bra hittills, men nu plötsligt inte. Hur gjorde du för att orka?
Det krassa svaret är att man orkar för att man måste.
Men kan också säga att även om det först är tufft för man är så känslomässigt slut, blir det verkligen bättre och om ett tag kommer du förmodligen landa i att allt känns _enklare_ än när man behövde anpassa sig/täcka upp för en partner också.
Och så får man välja sina strider. Man kanske inte går på alla kalas eller bjuder hem folk på middag eller vad det kan vara. Jag har bara ett barn men jag har ändå behövt se till att alla extra-aktiviteter hon går på ska vara sånt hon kan ta sig själv till. När hon var yngre innebar det att hon fick göra såna aktiviteter som låg i anslutning till föris/skolan hon gick på, och nu när hon är större (och i Sverige) går hon på träningar som ligger längs samma tunnelbanelinje.
Och sist men inte minst glöm inte att göra sånt du själv tycker är roligt. Tillochmed om det går ut lite över andra saker i livet. Sätt på din egen mask innan du hjälper andra liksom.
Lycka till! Håll ut! Det blir bättre!
