Skitsituation efter separation
Jag mår skit idag. Det känns som att allt runt om mig faller isär och ingen av de möjliga lösningar som finns leder till att det blir bra, möjligen bara lite bättre än nu. Det beror på en separation där exet är skadlig både för mig och, på sikt, barnen. Men där han tyvärr är mycket bra på ursäkter för sitt eget beteende och gaslighting, vilket dels leder till att jag konstant ifrågasätter min egen upplevelse (som jag egentligen vet stämmer) och att det kommer att ta många år innan barnen kommer förstå hur situationen egentligen har varit.
Tyvärr är han inte tillräckligt kass för att det ska märkas utåt eller gå att göra något åt genom att t.ex. söka egen vårdnad. Han missbrukar inte, är inte fysiskt våldsam eller (tror jag) medvetet elak och han uppfyller barnens basala behov. Däremot har han tydliga svårigheter med empati, att förstå andras behov och känslor, och han gör bara minsta möjliga ansträngning gällande barnen (om ens det ibland - det struntas i mediciner, att duscha, att komma i tid till skolan, borsta tänder m.m. och skärmtid är för honom all vaken tid). Det här vet jag inte ens om han förstår själv, han säger ofta saker som jag de facto vet inte stämmer med verkligheten. Som t.ex. att barnen aldrig skulle ha kommit för sent till skolan eller somnat för sent när han haft ansvaret. Han är själv uppväxt dysfunktionellt och tror kanske att minsta möjliga ansträngning är ett okej sätt att ta hand om barn på. Och han gör kanske sitt bästa, vad vet jag. Antingen ljuger han medvetet med flit eller så ljuger han även för sig själv. Det hade varit lättare att förstå och bemöta om han erkände att han har svårigheter och att jag har behövt ta så mycket mer ansvar än honom för att få vår familj att fungera, men han slår ifrån sig allt som någon säger som är ens i närheten av negativt och han har bortförklaringar till precis allt.
De här sidorna hos honom framkom efter att vi fick barn (han ville absolut ha barn och var den som propsade på att vi skulle ha det just då, jag hade hellre väntat lite, men sedan när barnen väl fanns har det aldrig varit speciellt intressant att umgås med dem - han har också ett kraftigt skärmberoende som med tiden gått ut över både mig, relationen, barnen och familjelivet). Hade de varit tydliga innan hade jag avslutat relationen för länge sedan. Nu slutade det med att jag i många år valde att stanna kvar trots hans skitbeteende för att jag för barnens skull behövde kompensera hans brister, för att jag ville kämpa för att behålla en kärnfamilj och för att jag inte ville förlora vårt hus. Sedan var han otrogen och valde att inleda ett nytt förhållande. Men skyllde ändå separationen på mig.
Som det ser ut nu kommer jag troligen även förlora huset som barnen och jag älskar och eventuellt behöva flytta från området som är både min och deras stora trygghet. Förutom att jag inte vill det så orkar jag inte flytta. Jag har barnen 85-90% av tiden och all min kraft går åt att jobba, att få vardagen att flyta och att få barnen att må så bra som möjligt i allt det här.
Jag känner mig väldigt ensam också, även om jag vet att det finns många i min närhet som är kvar i relationer där det finns liknande problem.
Är du i samma situation eller har varit det? Berätta allt. Hur orkar man i situationen och hur orkar man bemöta en sådan person? Jag måste ju tyvärr ha med honom att göra pga barnen och pga att bodelningen efter åtta månader inte ens är påbörjad (jag ville starta den för ett halvår sedan, men han har av oförklarlig anledning förhalat) annars hade jag mått bäst av att klippa all kontakt med honom.
Jag mår ofta bättre av att höra att jag inte är ensam i en situation, så jag är inte ute efter enbart svar från personer som kommit ut på andra sidan och där allt nu är fantastiskt. Är allt skit för dig också eller blev det det trots att du är klar med en separation, skriv gärna ändå.