Vi sviker våra barn redan i förskolan.
En grundskollärare jag känner säger att hon har sagt upp sig, hon ville vara lärare, hon vill inte ägna sig åt att lära barn äta med kniv och gaffel och grundläggande uppfostran. Eftersoom föräldrar inte uppfostrar och lär barnen det grundläggande blir belastningen på skolan för stor.
Förskollärarna jag känner säger att barnen går för långa dagar i förskolan, de blir stressade och mår dåligt, lösningen inte fler förskollärare , lösningen är kortare arbetstider så att föräldrar hinner uppfostra sina barn och ge den kärlek och grundtrygghet som förskolan aldrig kan ge.
Jag har också en del vänner som arbetar inom skolan och de ser snarare att det är styrningen av skolan som brister. Det är ett sånt fokus på att barnen på lågstadiet ska ha varsin ipad, men ingen kan ta hand om barnen med speciella behov. När jag gick i skolan fanns obs-klasser. En pojke i min lågstadieklass hade en extrafröken med varje dag. Min dotter har fått ett par hörselkåpor för att inte störas av barnen i klassen som inte kan sitta still. I hennes klass om 30 barn, jobbar en obehörig lärare och en fritidsfröken. I klassen finns en pojke som har grava NPF-problem, barn som knappt kan läsa, en särbegåvad flicka och allt där emellan. Hur ska alla dessa få sina behov tillgodosedda, av en obehörig lärare och en fritidsfröken?
Skolan ska ha behörig personal, men det är ju billigare med en icke-behörig lärare. En massa tid går åt att försöka lära upp dessa hur de ska undervisa och planera lektioner. Tid som mina vänner beskriver att de hade kunnat lägga på sina elever, allra helst de som behövt extra stöd.
Barnen är inte problemet. Ouppfostrade ungar och barn med problem har alltid funnits. Men då har det funnits resurser att ta hand om det.