Varför är svenska kvinnor ofta tjocka och oslimmade - slutat ta hand om sig själva?

Även idén att vi först i modern tid ? och i väst ? har börjat tycka illa om fetma visar sig vara falsk. I en uppsats i International Journal of Obesity från 1998 rapporterar författarna att negativa och moraliska uppfattningar om fetma fanns både i 1100-talets Japan och Europa under medeltiden. De konstaterar att de vällustiga kvinnor som syns i tavlor av till exempel Rubens kanske säger mer om konstnärens egna intressen än om välspridda folkliga uppfattningar.

För att spä på känslan av att vår idé om vad som är attraktivt inte är så formbar som vi önskar rapporterade BBC 2007 att Dr Devendra Singh från University of Texas hade analyserat 345 000 texter, främst från 1500?1800-talen, och kommit fram till att uppskattningen av en smal midja var i stort sett konstant över århundradena (och kulturerna).

I dag är inte heller första gången vi verkar dras till ett ideal som har en koppling till en sjukdom. Under delar av 1800-talet ansågs den tuberkulossjuka kvinnan vara idealet: skört smal, blek och med rosiga kinder. Eftersom slankhet ansågs vara ett tecken på förfining och på hur anden dominerade köttet drogs även många män inom konsterna till detta bokstavligt talat sjuka ideal. Men till skillnad från dagens anorexi ? där ingen går omkring och ser självsvältare som överdrivet sexuella ? ansågs kvinnor med tuberkulos även vara erotiskt laddade. TBC var inte bara chict, det var ett afrodisiakum.

När Yves Saint Laurent under 1960-talet positionerade sig mot Dior med orden ?jag tror inte att den kurviga kvinnan är den moderna kvinnan ? dagens kvinna är benig? var det därför egentligen inget nytt, även om vi ofta i dag tycks tro detta. Snarare var det ett sätt att säga att bröst och höfter inte längre var mode, i alla fall inte enligt honom. Looken var i stället androgyn eftersom den representerade den moderna, jämställda kvinnan.