Våga säga ifrån och stå upp för sig själv?

Jag tänker att anledningen till att du alltid har haft svårt att sätta ned foten är att du alltid varit rädd för vad folk ska tycka och tänka om dig. Ditt existensberättigande ligger (i ditt huvud) i att vara andra till lags, att inte vara besvärlig, att inte vara just en bitterfitta ... den rädslan tar tid att släppa, och det är helt naturligt att den blir extremt förstärkt när du faktiskt agerar tvärtemot. Det finns säkert de som reagerar negativt på att du står upp för dig själv - speciellt om de är vana vid att du alltid viker dig och låter dig köras över! - men jag tror att det nog även kan vara så att du tolkar in reaktioner från andra som helt enkelt inte stämmer. Den där inre dommaren du har i ditt huvud får dig att se reaktioner hos andra som egentligen inte finns. Mitt råd är att fortsätta stå på dig - naturligtvis inte på ett otrevligt och aggressivt sätt, men att stå på dig likförbannat - och bara lita på att det kommer att kännas lättare med tiden. Det tar tid, men det går. Du har precis lika mycket rätt till att ta plats som alla andra. ❤️

Nej-sägare brukar inte vara lika populära som ja-sägare.

Det är svårt att ändra sig för människor som redan känner en. De har en bestämd bild (delvis undermedveten) om hur du är som person och de kommer uppleva det obehagligt om du plötsligt börjar säga nej, lös det själv, du har fel, jag håller inte med osv.

Så det skulle vara lättare i en ny miljö med nya människor . Men det är bara att stå på sig ändå, och gulligt av din man att försöka hjälpa dig med detta.

Ja, såklart det är svårt för andra att ta in om man helt plötsligt ändrar på sig. Men känns som det blir samma effekt när man lär känna nya människor också. Jobbar på ett stort företag där man lär känns nytt folk hela tiden. Jag skulle ändå säga att jag nog är väldigt lugn och snäll/trevlig men att det ibland rinner över för mig och då ryter jag ifrån. Inte något dramatiskt men ändå markerar. Men senast jag gjorde det kändes det bara som det blev en rolig grej att jag blev irriterad. 

Det var en väldigt bra summering av hur jag fungerar! 
Vad alla andra tycker och tänker om mig är så mycket viktigare tydligen - fast det inte borde vara så! 

Nu får jag mest ångest när jag säger ifrån för att jag blir hatad och ogillad - antingen i mitt huvud eller så stämmer det. 

Takes one to know one ... jag har själv varit likadan - men just därför kan jag också säga att det går att komma vidare ❤️ Bra saker att komma ihåg är (i) att det som sagt för det mesta "bara" är i ditt huvud (vilket inte gör det lättare när man kämpar med det, men som ändå kan hjälpa i längden), och (ii) att det alltid kommer att finnas sura jävlar med en fis på tvären, som du helt enkelt inte kan göra nöjda - men det är ok; det är inte ditt fel, och du behöver inte vara älskad av alla, du är precis lika mycket värd ändå ❤️ Ge inte upp - fortsätt som du gör trots den ökade ångesten så kommer det att bli lättare och lättare. 

Tack för all pepp!❤️ Haft mycket ångest senaste dagarna över att gå till jobbet vilket inte har hänt sedan jag började där för snart 1 år sedan - pga att jag sa ifrån och det tyckte grabbarna var roligt såklart. Har märkt att jag går bättre ihop med äldre och känner mig mer som en i gänget om man är betydligt yngre. Nu är jag 28 men känns aldrig som jag här hemma med mina jämnåriga..

Kanske är ett tecken för även min sambo är 20 år äldre. Och han är min första riktiga kärlek/sambo.