Få min fru att vara kvinna igen

Håller med någon ovan. Tugga i dig elefanten i små bitar, och då tycker jag att ni skall börja med att komma till tals med "flera barn?" eller "nej, det räcker med de tre vi har" först!

För det känns som att den ligger som en våt filt över er relation - så till den milda grad att det har påverkat och kan komma att påverka ert vuxna "samliv".

Och utifrån era tidigare diskussioner kring detta, så tycker jag nog att det vore bra om ni bokade en tid hos familjerådgivningen. Prata då enbart om denna "sakfråga". Hur känner du? Hur känner din fru? Med en oberoende part i rummet som kan styra samtalet, känslorna, utan att din fru bryter ihop, utan att ni måste hamna i samtal om skilsmässa...

Absolut, engagerad förälder/mamma. Men detta låter i mina öron lite "too much", att de inte ens kan få sova över hos mor-farföräldrar utan "mammans tillsyn".

Visst, barnen är bara små en gång i livet. Men risken finns att detta beteendet går ut över er "vuxen-relation", över vänskapsrelationer med andra vuxna oaktat släkt eller vänner, och det finns många föräldrar som trillar ner i den fällan under småbarnsåren och vips så är man som främlingar för varandra när barnen kommer in i tonåren, och de äldre tonåren, och man sitter som två tafatta människor i tv-soffan och vet inte vad man skall prata om, vad man skall göra tillsammans, vad man en gång tyckte var roligt att göra tillsammans, var ens vänner tog vägen under resans gång... 

Jag håller med de senare skribenterna. 

Det låter inte som ett bra val, eller kompromiss. Överhuvudtaget. Men så anser jag att man "kompromissar" inte när det handlar om familjebildning. Den bästa förutsättningen vid familjebildning är givetvis att det är 100% överenskommet, att det sker med ett visst mått av planering (utifrån var man befinner sig i livet, som individ, som par, som familj).

Och som någon ovan sa - kanske var barn nr 3 "kompromissen, och "eftergiften".

Nu räcker det. 

Att hon känner en sorg, mmm, den köper jag inte rätt av, och jag anser att du inte heller ska göra det. Jag kan förstå de som känner en sorg över att inte kunna få (ett) barn om man så innerligt önskar. Eller att man inte kan få "barn nr 2", dvs ett syskon. 

Men ni/hon har tre stycken (säkerligen) fantastiska barn. Gläds åt detta istället. Det är något som din fru borde ta till sig och börja fundera (mer) kring än denna iver, denna längtan efter "barn nr 4".

Sen, att din hustru inte förstår din infallsvinkel utifrån er som föräldrar, och er som vuxet par. Utan reagerar med att bli arg och ledsen. Det låter onekligen som att hon inte förstår (vad väldigt många andra par) går igenom. Att det är fruktansvärt lätt att tappa bort "vuxen-relationen" (och då menar jag inte enbart sex-och samliv) utan att också kunna vara "man och hustru" och inte "bara" mamma och pappa.

Skulle ni gå i familjerådgivning - och du målar upp denna bild, och vad du önskar, och vad du anser att du, hon, ni skulle må bra av. Så är jag 100% säker på att tipset, rådet skulle bli just det - att det är viktigt att kunna kliva ur "mamma och pappa-rollen"...ibland... och ta hand om vuxen-relationen...