Få min fru att vara kvinna igen

Det handlar inte så mycket om att hon ska hitta kvinnan i sig själv som att hon måste hitta igen sig själv i sig själv. Vad hon vill själv som inte är upphängt på barnen.

Men det är ju strunt samma hur man benämner det.

Vad är det hon flyr ifrån? Det är den frågan jag skulle ställa mig. Vill hon ens åka iväg med dig och göra saker? Trivs hon i erat äktenskap? Och då menar jag inte som mamma och pappa utan som par. För om man man inte trivs där man är så är det jätteeffektivt att sysselsätta sig med att gå all in i barnen. Man både flyr sin verklighet och man vinner bästa-mamman-i-världen-poäng. Man kan liksom inte kritiseras.

Det är en sak att få en familj att funka om man har så många små barn att allt sköts på autopilot och måsten. En helt annan sak när man ska börja fundera på vad man egentligen vill.

Ask me how I know...

Alltså det första ni behöver ensa er om är ju om ni ska ha fler barn eller inte, det känns som ni är på ganska olika platser i den frågan. 

Kanske gå till en familjerådgivare för att prata specifikt om detta? 

Har du funderat på att sterilisera dig?

Det kan ju vara ett sätt att sätta ner foten och visa att nej, det blir i alla fall inte fler barn. 

Det finns människor som blir beroende av att ha en bebis hela tiden, eller om de önskar vara gravida konstant. Det är förstås en sorg för dem att bearbeta när de inser realiteten att de inte kommer bli gravida igen. Det är nog den insikten din fru måste få. Först då kommer hon att börja titta utåt i samband med att barnen blir stora och inte behöver henne i samma utsträckning.

Det är däremot inte säkert att hon vill vara kvinna på det sättet som du drömmer om. Hon kanske inte ens vet vem hon är nu efter alla barnen. 

Har du verkligen talat om att du inte vill ha fler barn och har hon verkligen förstått det ? Låter ju som hon tror att du ska ändra dig eftersom hon pratar om fler barn, får panik när du pratar om att sterilisera dig. Kan hon inte acceptera det och vill ha fler är det ju tyvärr dax att gå skilda vägar då ni inte har samma mål i livet längre.

Om man blir så tvungen att alltid ha kontroll på sina barn så kanske det ligger nåt mera bakom. Är hon rädd för att lämna dem ifrån sig till barnvakter? Känner hon sig som en dålig förälder i så fall, eller har får hon katastroftankar när dom lämnas bort? Risken med att vara för mycket förälder är väl att man i det långa loppet tappar bort sig själv och sina egna behov. Barnen kommer ju växa upp och då tror jag man behöver frigöra sig lite grann från dem under tiden det pågår. Annars kan det nog bli depression lite senare. Och sen är det väl också bra för barnen att frigöra sig från föräldrarna och se lite annat (som att hälsa på och sova över hos mor- eller farföräldrar). 

Har hon överhuvudtaget några andra intressen och hur har hon det med vänner?  Barnen är ändå så pass stora att det finns tid över till annat . Vad gör hon tex när du själv tillbringar tid med barnen? 

Kan ju också vara så att gå upp helt i barnen kompenserar en viss ensamhet, dåligt självförtroende och åldersnoja . 

Hur är hon i övrigt?  Kreativ?  Påläst? Finns det kanske outnyttjade resurser hos henne som nånstans pyser ut lite osunt kring barnen ?  Vill hon känna sig engagerad och nyttig och använda hjärnan  kanske det egentligen borde vara bättre att gå upp i arbetstid istället för tvärtom?  Ledig tid skulle kunna spenderas på en kvällskurs eller gymmet? 

Jag känner att det vore en idé att faktiskt utmana henne lite och ställa krav på henne.  

Just nu känns det som att du kompromissar om allt medan hon glassar runt och leker Hollywoodfru med noll krav.