Min drömtjej har en värdelös pojkvän, vad gör man?

100% av allt arbete i hemmet ska det såklart stå. Han sitter bara och spelar datorspel eller tittar på videos när andra spelar datorspel hela dagarna.

P.s. ganska bristfällig sida det här eller är det bara på min dator som man inte kan se vad man skriver för att alla knappar och textboxar hamnar över texten man skriver?

Hehe ja, jag pendlar mellan loser och vinnare. Att en sån enorm loser fått en så bra tjej utan att lyfta ett finger gör honom ju till en vinnare i den bemärkelsen. Hon verkar av allt att döma inte gilla upplägget utan klagar på att hon aldrig får hjälp och är på väg att gå in i väggen som ensam försörjare och hur svårt det är för henne.

Jag vet inte om jag kan prata om hennes relation och erbjuda relationsråd och agera någon sorts ensidig parterapeft åt dem. Jag tycker det är jättejobbigt varje gång hon tar upp honom. Mest för att det ofta rör hennes problem och hur han inte hjälper till med något hon behöver hjälp med och jag bara vill säga att han suger och att hon garanterat kan hitta någon bättre, men jag vill inte höra en massa fler detaljer och jag vill inte säga att han är en loser så då lyssnar jag bara utan följdfrågor. 

Det är enormt frustrerande att jag inte är i en position så att jag kan hjälpa henne med hennes problem som tynger henne, men jag kan liksom inte betala hennes hyra, ta hand om hennes disk så att hon får sätta sig ned och vila någon gång eller ge henne det stöd hon behöver. Framför allt så kan jag inte ge henne några relationsråd.

De flesta verkar ju ganska överens om att jag bara ska tiga och bita ihop de sista månaderna och sen försöka glömma henne så jag får väl göra det. Det tog mig 40 år att hitta henne så ger jag det bara 40 år till så hittar jag väl någon annan. Det känns som att det är för sent för allt för mig, att jag missat alla chanser och bränt alla broar generellt i mitt liv just nu. Inte nog med det så har det visat sig att mina och denna tjejs vägar korsats vid ett flertal tillfällen tidigare i mitt liv utan att jag faktiskt träffat henne. Hade jag bara varit mer utåtriktad och mindre psykiskt förstörd så hade vi kanske mötts innan det var för sent 

Jag kan inte direkt begränsa kontakten så mycket utan att det skulle bli en grej om vi helt plötsligt inte kan äta lunch ihop längre. Jag försöker att svara lite mindre på sms på kvällar och helger och försöker att inte söka upp henne för att snacka så mycket utöver luncherna. Hon byter ofta samtalsämne själv ganska snabbt så där behöver jag inte anstränga mig för att styra om det direkt.

Jag har ju hela tiden vetat att hon är supersocial och har många manliga vänner då hon är lite utav en pojkflicka/tomboy typ med ADHD. Jag har också hela tiden vetat att saker inte verkar stå rätt till med hennes kille och deras relation, men vi har umgåtts i månader och inget verkar förändras där så hon blir säkert kvar i flera år och lämnar efter att de skaffat barn och hon fortfarande inte får någon hjälp.

Jag har hela tiden mest sett det som en chans att få en rolig och intressant vän samt att få öva på att umgås med en kvinna så att det blir mindre awkward i framtiden med andra. Hon förgyller verkligen mina dagar och har gjort mig lyckligare än på länge samtidigt som det blivit lite känslomässig berg och dalbana. Vi klickar bra och har många gemensamma intressen, referenser och liknande humor, åsikter och musiksmak osv. En del av mig har ju hela tiden, trots inställningen att vi bara är vänner/kollegor bara önskat att hon ska inse vilken bra matchning vi är och att hon ska göra något åt sin situation hemma.

Jag har ärligt talat inte lärt känna en tjej så här väl sen jag gick i gymnasiet och för mig skulle jag säga att hon blivit en av mina närmsta vänner, men det säger nog mest något om mig och hur ensam jag är. På sistone har det slagit mig att jag nog ändå kanske inte betyder något alls för henne ens som vän. Hon kompromissar typ aldrig för min skull och det är bara jag som lyssnar och stöttar henne. Jag har gått igenom en annan grej nyligen som är mer utav en livskris som inte direkt är relaterad till detta. Flera som jag inte känner eller pratat med förut på jobbet har frågat hur det är med mig för att jag varit dålig på att dölja hur jag mått, men hon har inte ställt en enda fråga. Visserligen rycker jag kanske upp mig när jag ser henne så att jag dolt det bättre inför henne, men det får mig att undra hur mycket hon bryr sig om mina problem även om hon sagt tidigare att jag kan prata med henne om jag skulle behöva. 

Hur som helst. Tror ni att det skulle vara en bättre idé att fråga henne om hon inte har några singelkompisar? Jag har svårt att ta kontakt med främlingar och träffar typ aldrig nya människor utanför jobbet så att jag ens har en chans att träffa någon kvinna typ. Jag har inga vänner som vill gå ut på krogen och att gå ut själv skulle ju typ vara en red flag i sig självt om man träffade någon på krogen. Sen undrar jag om det ens finns några kvalitetskvinnor i närheten av min ålder ute på krogen som är singlar? Är jag kompatibel med tjejen på jobbet så kanske hennes vänner som är kompatibla med henne skulle kunna passa mig också. Om jag dessutom kommer rekommenderad av en annan kvinna och vän till den eventuella dejten borde det ju öka mina chanser? Dessutom om jag träffar en annan tjej (hennes kompis) och allt skulle gå bra och jag kommer över tjejen på jobbet så lär hon ju ingå i min framtida vänkrets och jag får ha kvar henne i mitt liv som en vän och samtidigt kanske få en flickvän till slut. Bra eller dålig idé?

Hon är den enda jag varit intresserad av på riktigt de senaste 10 åren, men du har rätt i att jag verkligen vill ha en flickvän. Jag är över 40 år och har aldrig upplevt att bli älskad av en kvinna. Senast jag var på dejt var för typ 6 år sen, men det kan närmast beskrivas som catfishing via tinder då ingen av de 2 tjejer jag träffade då motsvarade sina bilder osv. och ändå var det dem som började ghosta mig. Nu när jag försöker får jag bara matchningar med utländska bedragerskor. Jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna få till en dejt eller ännu mindre vinna någons hjärta när inte ens min egen mamma kunde älska mig som barn. Mitt liv utanför den här kvinnan är alltså orsaken till min livskris. Sen jag fyllde 40 så känns det som att det är för sent för allt och att jag inte har något kvar att leva för så mina alternativ är:

1) Försöka vinna min drömtjej, men det är nog kanske dömt att misslyckas.

2) "Utnyttja" henne till att kanske få en chans att gå på en dejt med någon av hennes vänner i alla fall om hon har någon singelkompis som hon tror kanske skulle passa och se om det skulle kunna leda till något.

3) Ta livet av mig. Detta är det alternativ jag lutar mest åt och jag har gjort upp en plan med allt ifrån att ordna testamente till att städa och rensa mitt hem och källarförråd för att underlätta för mina efterlevande samt kommit fram till hur jag slutligen ska gå till väga för att inte riskera att överleva.

Det finns INGA andra alternativ och jag bör definitivt inte kontakta vården. Det gjorde jag för 10 år sen och då sa min husläkare att mitt liv inte var värt att rädda trots att det fortfarande fanns hopp kvar för mig då. Den enda anledningen till att jag skulle kontakta vården idag vore om de erbjöd dödshjälp, men det gör de inte så de har inget att erbjuda mig.

Det var vad han sa. Han sa att psykiatrin är överbelastad och att de måste prioritera kvinnor och flyktingar. Det vore meningslöst att kontakta vården nu eftersom de inte kan hjälpa mig att dö och det enligt alla här är det enda alternativet som återstår för mig av de alternativ som står till buds.

Å andra sidan skulle alternativen antagligen bara vara en omväg till samma mål. En sista utsträckt hand som ingen vill ta i medans jag försvinner under ytan.

Fan jag blir snart galen på den här sidan. Lade ned massa tid och skrev världens längsta svar och sen när jag skulle posta det så stod det att jag loggats ut och allt försvann, men jag får väl prova igen om än kanske lite nedkortat och försämrat p.g.a. att allt jag ville säga försvann p.g.a. den här buggiga hemsidan.

Folk som aldrig varit riktigt ensamma verkar inte kunna förstå hur det är. Att gå med en konstant fysisk längtan i sitt bröst som skriker efter en kram och lite närhet och ömhet när det är ett ouppnåeligt grundläggande behov. Ingen hobby i världen kan ge mig en kram, föda mina barn eller bli glad att se mig när jag kommer hem. Jag är dessutom allergisk så jag kan inte ens skaffa en katt att klappa på. Ingen resa är värd det om man inte har någon att dela upplevelserna med och detsamma gäller hela livet. Jag har varit delaktig i ett flertal föreningar, men det finns ju inga kvinnor i någon av alla föreningar jag varit med i så vem skulle jag träffa där? Jag har spelat i band och tränat kampsport och massa andra grejer och jag tenderar att "briljera" i allt jag tar mig för (förutom relationer, vare sig vänskapsrelationer eller romantiska), men inget har någonsin hjälpt mig att finna någon.

Jag må vara en loser och jag vet att man brukar säga att ingen partner kan lösa ens problem, men när ens stora problem är ensamhet och ens stora sorg är en konstant otillfredsställd längtan efter närhet och ömhet så känns det ändå som att det skulle kunna hjälpa lite om jag haft en kvinna i mitt liv som brydde sig om mig. Jag skulle knappast ta henne för givet och jag skulle vilja finnas där för henne och stötta henne och hjälpa till och inte bara som hennes nuvarande sitta hemma och spela datorspel hela dagen och vänta på att hon som är ute och jobbar och drar in pengar ska komma hem och laga mat till mig och ta hand om min disk jag byggt upp under dagen samt tvätta och städa för att sedan avsluta dagen med att suga min kuk. Han kan enligt henne inte behålla ett jobb för att han sjukskriver sig hela tiden med kort varsel för att stanna hemma och spela datorspel. Jag har i hela mitt vuxna liv försörjt mig själv, tagit hand om mitt hem med disk, städning, tvätt och matlagning osv. Fan jag bakar till och med mitt eget bröd och gör min egen tvål. Allt är dock helt meningslöst när man är ensam.

Du har ingen aning om vad du snackar om.

Om du tror att jag klandrar någon annan än mig själv så tror du fel, men kanske är det jag som har varit otydlig. Fan jag klandrar till och med mig själv för att min egen mor inte kunde älska mig som barn. Däremot klandrar jag inte mig själv för de sexuella övergrepp jag blev utsatt för som barn om nu det har något med mina svårigheter att göra. Jag skulle dock säga att det enda som gör mig ledsen och deprimerad är att jag inte har och aldrig haft en flickvän. Jag vet liksom inte hur någon psykolog eller liknande ska kunna hjälpa mig med det? Ska de skeda mig om nätterna? Jag sover inte ens i min säng sen flera år tillbaka för att jag känner mig så ensam där så jag sover i soffan istället. Men jag klandrar i alla fall inte någon annan och jag vill inte straffa någon. Om ingen i hela världen kan älska mig så är det nog inte hela världen det är fel på.

Men varför skulle jag inte kunna falla för denna tjej på riktigt menar du? Varför skulle jag inte falla för en snygg tjej med en massa gemensamma intressen som jag fått lära känna när hon tagit med mig ut på en massa mysiga luncher i parker och sånt? Jag tycker dessutom att våra styrkor och svagheter verkar komplettera varandra och jag känner mig trygg med henne till skillnad från de allra flesta människorna och framför allt kvinnor jag mött i mitt liv. 

Hur som helst så tycker jag inte att min ide som jag rådfrågade om från början är att inte göra något för att försöka förbättra mitt liv. Att trotsa mina rädslor och göra något så vågat som jag aldrig gjort i hela mitt liv och bryta mot min höga etik och moral och försöka bryta upp ett par för att vinna den kvinna jag vill ha och bli den man som hon förtjänar. Det händer ju hela tiden att folk träffar nya och lämnar sin partner. Varför skulle det inte kunna vara någon som lämnar för min skull? De har ju typ inget gemensamt förutom att han bor i hennes lägenhet och snyltar på henne så det är inte som att jag bryter upp en familj. Men jag har nog aldrig blivit kallad så fula saker i mitt liv som jag blev här när jag ställde frågan om jag skulle våga och jag tar till mig av kritiken. Jag vet ju inte ens om hon känner något för mig förutom att hon verkar gilla mig som vän på jobbet just nu i alla fall.

Jag tycker inte heller att det är att inte försöka göra någonting åt mitt liv när jag då efter ett par dagar kommer på idén om att försöka använda hon på jobbet till att försöka agera match maker om hon har några singelvänner som hon tror skulle kunna passa. Om hon som känner båda tror vi skulle passa är det kanske den bästa chansen att träffa rätt rent av. Jag kan förstå att denna tjej kanske låter som en placeholder, men min önskan skulle ju såklart vara att den nya tjejen visar sig vara ännu bättre för mig och känna samma sak tillbaka typ, men det är kanske för mycket att hoppas på vid en första kanske blind date eller om man träffas genom att umgås allihop ute på krogen eller nåt. Man får väl anta att det skulle rinna ut i sanden också, men det är i alla fall inte att inte försöka göra något åt sin ensamhet. Men det verkar ju ingen annan tycka är en bra idé heller.

Att försöka träffa en tjej genom att gå till en psykolog tycker jag låter som ett dåligt alternativ som framför allt tar för lång tid. För det första skulle det antagligen ta minst ett år innan man ens får någon riktig hjälp OM man skulle få det den här gången mot all förmodan. Sen skulle det antagligen ta flera år av behandling om jag ska kunna acceptera att leva utan att få en enda kram utöver vanliga hälsningskramar typ i resten av mitt liv. Ska en tjej bara dyka upp då från ingenstans sen när jag är 50 och älska mig och föda mina barn för att jag gått i terapi? Ska jag vara i 70-års åldern när mina barn tar studenten då?

Jag kände redan när jag fyllde 30 att det var slutjiddrat med livet och att det började bli för sent så jag sökte hjälp hos vården för att försöka vända mitt liv men jag fick ingen hjälp trots att jag blottade mitt hjärta och försökte prata ut om mina problem. Det var inte att inte göra någonting från min sida. Jag gav livet en chans i 10 år till och har i flera år tänkt att jag får stå ut och ge livet en chans tills jag börjar närma mig 40, men jag ville inte fylla 40 utan att ha hört från en kvinna att hon älskar mig även om hon så redan hunnit dumpa mig. Då hade jag alltså tänkt ta livet av mig sisådär 1-2 månader innan jag fyllde 40. Nu sitter jag här och tiden har redan runnit ut. Jag ville ta en chans och sträcka ut en hand till kvinnan jag skulle kunna tänka mig att fortsätta leva för, men blev kallad narcissistisk psykopat typ och gud vet vad här när jag kanske hoppats på lite pepp och stöd att våga chansa på livet och kärleken men troligtvis göra bort mig mer än någonsin tidigare. 

Nu har tiden runnit ut och jag har inga fler idéer. Det kommer ändå ta några månader om jag ska fixa allt praktiskt och röja upp allt här hemma och kanske försöka sälja av så mycket som möjligt osv så det finns väl fortfarande lite tid kvar att hoppas på mirakel antar jag.