Detta är nu 5:e gången

Av någon anledning tycks flera i tråden på något vis läsa ihop rubriken med första meningen i texten, tror jag. 

det står ju alltså:

barnet är placerat enligt LVU

barnet har nekat till umgänge vid de senaste 5 umgängestillfällena. 

(inte att barnet placerats 5 ggr)

Jag önskar att du hade rätt, men det råder i många kommuner stor resursbrist inom Socialtjänsten. Att man som ung och nyutbildad inte är skickad att ta beslut i såna här frågor tycker man även inom Socialtjänsten. Förr fick nyutbildade ledning av mer erfarna kollegor, men på många håll finns inte längre ekonomiskt utrymme för det. 

Jag har själv pratat med två socionomer som lämnat sina tjänster på soc. Den ena har sagt sakt ut att hen inte kan stå för det arbete som utförs där. Den andra vittnar om mycket stress och ungdomar (ja, man är ungdom som nyutbildad socionom om man börjar utbildningen direkt efter studenten) som sätts på svåra ärenden utan möjlighet att få hjälp eller stöttning. Och tidspressen är hård. De har för många ärenden och hinner inte utreda så noggrannt som behövs. Den jag pratade med sa att många nya är oroliga att missa något och omhändertar barn för säkerhets skull. Utan att tänka på de risker ett omhändertagande faktiskt innebär. 

De som drabbas och försöker vittna om vad som hänt viftas inte sällan bort som hopplösa soc-fall. I synnerhet är det svårt för de som faktiskt behöver hjälp i någon form att påvisa att fel åtgärder har satts in och på fel sätt. 

Och hårdast drabbas barnen till föräldrar som på något vis är svaga och har svårare att göra sina röster hörda på grund av till exempel sjukdom eller funktionsnedsättningar. Det kan alltså vara bra föräldrar, men de har inte resurserna som krävs för att vinna mot jätten Socialtjänsten. 

Hej

Skulle spontant säga att det i min erfarenhet inte är vanligt att familjehem försöker påverka barnet till att inte vilja ses - är en stor del av vårt uppdrag att följa de umgängen som sagts samt att verka för en god relation mellan barn och biologiska föräldrar då målet oftast är en hemflytt eller iaf utökat umgänge - detta även vid LVU. 

Däremot är det också vår skyldighet att rapportera till barnets socialsekreterare om barnet på något sätt far illa av umgängena. Behöver inte vara att de är dåliga från förälderns håll utan kan även vara att de skapar ångest och otrygghet efter för barnet. Det kan vara skäl till att socialsekreteraren väljer att minska på umgängena så att barnet någon gång får landa och befinna sig i ett mer normaltillstånd. Men det är inte familjehemmen som avgör utan socialsekreteraren. Om du upplever att dina umgängen inte följs eller fungerar av olika skäl så är det till socialsekreteraren du ska vända dig så att de styr upp dem.

När jag var i den åldern, placerad från jag var 6, så hade jag också en lång sträcka där jag inte träffade min mamma. Jag vet att olika socenheter och familjehem är olika, och olika situationer är olika, men för mig så var de väldigt noga med att tala om och bekräfta att min mamma älskade mig och ville träffa mig. Totalt blev det 14 gånger vi inte träffades på raken och sen också lite då och då efter det.

Orsakerna var ganska många. Några gånger bara otur för sjukdom osv, några gånger var det andra saker som lockade mer, kompiskalas, övernattningar med skolan, fritidsintressen. Några gånger handlade det faktiskt om att jag inte ville träffa min mamma för att jag var arg på henne. Det var i den åldern jag började få grepp om varför det var som det var, bland annat faktiskt för samma attityd som TS visar upp i tråden. Andra orsaker också naturligtvis. 

Mitt råd är att foga dig. Knip igen munnen, lyssna, var trevlig, bjud på kaffe. Soc värnar om barnet/barnen och ska du komma någonstans med umgänge så lär du vara med dem och inte mot dem.

Generellt, tacka soc för att de räddar barn undan dåliga hemförhållanden! Anmälningsplikten är bra!

Var kan barnet ha varit innan placeringarna? Föräldern erkänner att inte tagit emot stöd och hjälp. Tro fan att barnet dissar umgänget. Föräldern har förverka sin rätt till umgänge. Skyldigheten nu är att låta barnet få möjlighet att utvecklas och växa upp i lugn och ro. 

För att du vill det bästa för ditt barn. För att du vill ha tillbaka ditt barn. Och framförallt för att du behöver det för att kunna få stöd och vägledning i din mammaroll. Helt enkelt för att du ska kunna klara av att vara fungerande mamma till ditt barn. 

Vill du inte ha tillbaka ditt barn? 

Jag har bott på hem i 4 år och upplevde hela tiden att chefen motarbetade min mamma.  Överdrev mina svårigheter med. 

hade verkligen helt normala tonårsbekymmer och inget mer. 

ingen psykisk ohälsa eller missbruk som övriga. Har analyserat hennes beteende i alla år och kan bara komma fram till att hon försökte mygla. Ekonomiskt vet jag att hon gjorde det, men också att hon ville behålla mig som var enkel att göra med. 

hon gjorde samma sak mot övriga, svartmålade föräldrarna. Främst mammorna där vi bodde innan. 

kan vara så att dom gör så v samma anledning. Money talks

Varför hakar vissa på och lägger skuld på socialen i tråden?? Det här är väl ändå inte tråden att ta upp sina egna dåliga erfarenheter av soc då TS inte ens försökt samarbeta med dom. Spelar ju ingen roll om tjejen från soc är 20 år eller 60år, TS har ju vägrat träffa dom och diskuttera! Jag skulle av denna tråden och TS svar och inlägg våga hävda att SOC nog gjort ett bra beslut, svälj stoltheten och ta lite jädra ansvar. För stolt för att ta en kaffe med soc för hen anser sig bättre än soc tjejen! Herre min skapare

Ingen här i tråden utom ts vet varför barnet har placerats så dina elakheter kan du med fördel behålla.

Har andra liknande erfarenheter från soc så är det högst relevant för tråden. Det är bättre att du piper iväg som bara är elak ändå.

Och varför i hela friden skulle man bjuda soctanterna på kaffe?
Men behöver inte ens ta in dem i hemmet om man inte vill!

Håller med om att det är bäst att lyssna och vara trevlig. 
Att vara villig till samarbete och ta till sig soc råd och förslag, hur kränkande det än känns, är ändå bättre än att låta sitt barn omhändertas.

Soc "värnar" nog inte så mycket om barnen innerst inne, de utövar den makt de skaffat sig bara. Som de har rätt hyfsat betalt för också dessvärre.

Anmälningsplikten gäller som tur är inte privatpersoner. Tyvärr innebär den dock att människor avstår från att söka vård för t ex psykiska besvär och missbruk, pga rädsla för att anmälas till soc. 
Tycker du verkligen att det är bra?

Nej, man behöver inte göra någonting, men då kanske man blir av med barnen. 
Är det värt det?

Om man inte vill göra det bästa för sin barn så borde definitivt inte skaffat dem och  då är det helt rätt att de är omhändertagna. 

Det enda jag motsatte mig är att bjuda soc på kaffe.
Det kan knappast vara avgörande.

Eftersom TS frågade om hur vanligt det är att Soc påverkar barn att inte vilja träffa föräldrarna tyckte jag att det var högst relevant att berätta att mitt barn upplevt något liknande. Någon statistik lär det inte finnas, så anekdoter är det enda vi har. 

Som förälder med erfarenhet av Soc känner jag att det är viktigt att sprida information om problemen som finns där. I det lilla handlar det om att öka förståelsen för att det inte är helt ovanligt att Soc agerar felaktigt (även om omhändertagandet är riktigt kan fel begås vad gäller hur det görs). I det stora handlar det om politik. Ska vi rösta på politiker som vill satsa på Socialtjänsten eller på såna som vill minska anslsgen? 

 

Jag tror att de (med enstaka undantag) värnar om barnen men att de många gånger har en övertro på sin egen förmåga att identifiera missförhållanden. De är också så vana att behöva stå på sig, inför protesterande föräldrar, att de gör det även i lägen där de verkligen borde stanna upp, lyssna, läsa och reflektera över om de kan ha missat något.

Saker kan gå väldigt snett även när avsikterna är de bästa.