Inlägg från: Anonym (Catharina) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Catharina)

    Nästan medelålders och inget liv

    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-09-30 09:44:22 följande:
    Författare är ingen skyddad titel. Inte heller måste man ha det som yrke för att kalla sig författare. Nästan vem som helst kan kalla sig författare, vilket kan diskuteras, men yrke måste det inte vara.

    De flesta som skriver, har det som bisyssla. Tjänar i bästa fall lite pengar, men få försörjer sig på det. De är fortfarande författare.

    Jag känner en som gav ut tre böcker när han blev pensionär. Är han inte författare?
    Om han fick sina böcker utgivna på ett riktigt förlag, så är han författare. Om han fick betala för utgivningen själv och i princip ingen köpte böckerna, och de enda som läste den var hans anhöriga och (pliktskyldigast) personer som han skänkte bort exemplar till, så tycker jag inte att han är författare. 

    Om man ska kalla sig författare, journalist, konstnär, musiker eller liknande, så tycker jag att man ska kunna försörja sig på det, i alla fall huvudsakligen. Annars får man säga att "det här är min hobby, jag tjänar även lite pengar på det ibland, men jag hoppas på att slå igenom som författare/journalist/konstnär/musiker så småningom". Annars är det falsk marknadsföring. Som att säga att man är "fotbollsspelare" fast man spelar i ett Korplag på lördagarna.
  • Anonym (Catharina)
    Reasonandsense skrev 2024-09-30 20:12:29 följande:
    Jag tycker att det är ett väldigt tråkigt synsätt att bara det som man huvudsakligen försörjer sig på kan utgöra en del av ens identitet. Om min son vill kalla sig fotbollsspelare eller konstnär så kommer iaf inte hag säga "nej, man är ingen fotbollsspelare förrän man spelar i dom stora ligorna, och konstnär kan du bara glömma, någon måste köpa dina tavlor."
    Även ett intresse, en hobby, kan såklart vara en del av ens identitet. Jag dansade själv alla möjliga danser i många år, förr, och klart att dansen var en del av identiteten för många av oss som dansade flera gånger i veckan. Men för det presenterade vi oss inte som "dansare" för främmande människor. Då hade ju dessa människor fått helt fel bild, typ att vi dansade i Operabaletten eller var bakgrundsdansare för olika artister på scen. Sådant är fult att ljuga om - eller "låta förstå". 
  • Anonym (Catharina)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-10-01 10:05:47 följande:
    Vad du tycker är irrelevant. Man kan bli medlem i författarförbundet om man har gett ut två verk. Oavsett om man försörjer sig som författare eller inte, eller har det som huvudsyssla eller inte.
    Gäller detta om det bara är e-böcker också? Eller om man har finansierat utgivningen själv?

    Det finns flera sådana "förlag" nu som i princip lurar människor med författardrömmar. Dessa människor får själva betala för sin utgivning, och företaget ska sedan marknadsföra böckerna, men det lägger de i verkligheten mycket lite resurser på. Så personerna får sina böcker "utgivna" men ingen köper dem, och "förlaget" tjänar sina pengar ändå - på avgiften de får från "författaren". Får dessa "författare" ändå vara med i Författarförbundet, menar du?

    Jag har faktiskt en vän som anlitade just ett av dessa förlag, och han fick bara en handfull exemplar sålda (till folk som känner honom...). Han hade länge kvar böckerna staplade runt om i lägenheten, han sa att det var som en påminnelse så att han inte skulle göra något lika dumt igen...

    Som en passus så läste jag boken (men köpte den inte, jag lånade den av honom), och helt utan kvaliteter var den inte, men den låg fel i tiden s.a.s.. Jag tror att den fram till 1950-60-talet ungefär, hade kunnat tryckas och få viss framgång som en äventyrsbok för pojkar. Men min vän hade inte känsla för vad som är inne nu, och han envisades också med att det var en roman för vuxna... Sådant skulle naturligtvis ett riktigt förlag ha upplyst om, i stället för att trycka boken.

     
  • Anonym (Catharina)
    Fiona M skrev 2024-10-01 18:12:37 följande:

    ?
    Det är ju du som tycker han ska "erkänna" daglig verksamhet istället för att fokusera på det kreativa och givande som är definierande för en person på ett helt annat sätt.
    Varför?


    Fast detta beror väl också på NÄR han tänker "erkänna" det. Om jag hade börjat träffa någon som presenterade sig som författare, och börjat planera en framtid med honom, kanske flyttat ihop, lämnat min lägenhet, i värsta fall blivit gravid... och så kommer det fram att han går på DV och tjänar näst intill inget på "författarskapet" - så hade jag blivit förbannad! Inte för att jag är någon författargroupie som måste ha en man med status och pengar, men för att han hade ljugit och lurat mig. Dessutom hade man börjat undra vad MER han hade ljugit om... 

    Det är sådant här som gör, att man inte ska lita på vad folk säger när man börjar dejta, utan kolla upp allt som bara går på en gång. Innan man blir för känslomässigt involverad. Brottsregistret (det är självklart), Kronofogden, UPC, deklarationen hos Skatteverket (där står även arbetsgivarnas namn), folkbokföringsregistret så att han inte är gift, bor ihop med en kvinna eller har barn (om han har påstått att han inte har det), sociala media o.s.v..
  • Anonym (Catharina)
    Anonym (An) skrev 2024-10-01 20:18:18 följande:
    Du menar att du verkligen skulle riskera att bli gravid med en kille eller lämna en lägenhet för honom utan att förstå hur han verkligen försörjer sig? Det säger tyvärr en hel del om dig. Så naiva trodde jag inte kvinnor var idag.
    Jag skrev OM. Självklart skulle JAG inte göra det, men det finns kvinnor som gör det. Just därför gav jag i stycke 2 exempel på offentliga uppgifter (förutom sociala media) som man kan kolla upp. 

    Det händer för övrigt att kvinnor blir gravida på första dejten... Sorgligt är det.
  • Anonym (Catharina)
    Anonym (Jag) skrev 2024-10-01 21:33:55 följande:
    Förhoppningsvis känner man någon mycket bättre än så innan man lämnar sin lägenhet och blir gravid, iallafall om det är planerat. Och oftast har man lärt känna någon utan att beställa utdrag ur allt möjligt, om det känns bättre för dig så visst men helt normalt beteende är det väl inte. Oftast har man umgåtts mycket och pratat med varandra , träffat varandras familj och vänner osv innan man flyttar ihop och skaffar barn och lärt känna varandra på det sättet. Och ofta märker man nog om en person ljuger om sitt jobb eller har en familj vid sidan av eller nånting , finns såklart undantag som typ Tindersvindlaren eller vad han hette men det hör inte till vanligheterna. Jag har dejtat killar när jag var yngre som ljög om ålder och allt möjligt men det tog inte lång tid att märka det och det blev alltså inget seriöst. 

    Och nu har ju inte Freddy här i tråden ljugit om sitt jobb, man kan vara författare samtidigt som man gör något annat också. Han tjänar ju dessutom pengar på det även om han inte försörjer sig helt på det. Om jag till exempel jobbar med något på vardagarna och sen hoppar in och jobbar lite extra som bartender på helgerna för att tjäna lite extrapengar, får jag inte säga att jag jobbar som bartender då? 
    Det där är olika. Det finns folk som knappt har familj eller vänner, och där paret träffas ensamma på tu man hand hela dejtingperioden, innan de livsavgörande besluten tas. D.v.s. det finns ingen som kan bekräfta eller avlöja några påståenden och lögner. Detta är mycket vanligare idag än för 30 år sedan, eftersom folk träffas över nätet nu, och inte på krogen (dit de flesta går i sällskap) eller på privata fester, som man gjorde förr.

    Dessutom kan man ibland bli förälskad rätt snabbt, och då är det svårt att bryta när man börjar ana ugglor i mossen. Mycket tryggare att kolla upp det som går på en gång.

    ...SÄRSKILT polisregistret (genom Lexbase eller på annat sätt). Detta är något som jag inte förstår, att kvinnor inte gör. Många gånger läser man ju om kriminalfall, där mannen tortyrmisshandlat eller mördat kvinnan, eller misshandlat/sexutnyttjat/mördat hennes barn. Och då var det inte första gången, utan kvinnan HADE kunnat ta reda på, att han hade domar för sådant på sig sedan tidigare. Men det gjorde hon inte. Särskilt om man har hjälplösa barn som man tänker lämna ensamma med en man, så anser jag att det är direkt oansvarigt att inte kontrollera honom i polisregistret först. Det är ju det MINSTA man kan göra. Eller för den delen innan man blir gravid - det förekommer tyvärr till och med att män sexutnyttjar sina egna biologiska barn. 

    Om du bara säger att du "är bartender", men inte berättar om ditt vardagliga jobb - på ett kontor kanske - för att du hoppas att mannen du träffar ska se dig som coolare om han tror att du är en bartender och inte en kontorist, så är det faktiskt en typ av bedrägeri. Trots att de flesta människor inte tycker att det har särskilt hög status att vara bartender heller, men om detta är FÖRHOPPNINGEN och SYFTET med din /halv/lögn, så är det bedrägeri. 
Svar på tråden Nästan medelålders och inget liv