Anonym (Jag har blivit ett fetto) skrev 2024-09-23 11:01:50 följande:
Fet
Hej,
Jag har blivit ett fetto.
Jag förstår inte riktigt hur jag hamnat här. Tidigare var jag smal och nöjd med mig själv, men nu har jag gått upp i vikt och det skrämmer mig.
Jag vill verkligen inte gå upp mer i vikt. Jag närmar mig snart 100 kg och det känns jobbigt, speciellt som tjej.
Jag känner mig panikslagen och kan inte sluta gråta.
Min familj köper hem cola, godis och andra sötsaker, och jag har svårt att låta bli att äta dem. Min pojkvän tar också ofta med sig godsaker, trots att jag försöker gå ner i vikt.
Jag försöker äta sallad och andra nyttiga saker, men mitt självförtroende är verkligen på botten.
Min nuvarande pojkvän (inte den som behandlade mig illa) säger att han har försökt hjälpa mig att gå ner i vikt, men att det verkar vara omöjligt.
Jag är 157 cm lång och väger 72 kg, och det känns riktigt jobbigt.
Jag vet inte hur jag ska gå ner i vikt. Jag känner mig så förvirrad och fattar inte hur man räknar kalorier eller liknande.
När jag var yngre, mellan 14 och 20 år, vägde jag omkring 50-55 kg. Om jag blev sjuk en vecka brukade jag gå ner till 40-47 kg.
Snälla, hjälp mig!
Andas vännen, andas.
Först och främst så måste du sluta stressa. Stress är det värsta giftet och din kropp kommer inte att släppa ifrån sig kilon frivilligt så länge du stressar dig sönder och samman över att du har gått upp i vikt.
Acceptera situationen för vad den är just nu. Göm dig inte. Och sedan arbetar du på det du vill åstadkomma.
Viktnedgång gör man inte bäst genom svält eller räkna kalorier. Kroppen behöver rätt näringsämnen och i rätt mängd.
Mackor med margarin och pålägg är inte näringsrika. Däremot riktig mat lagad från grunden är. Sen finns det vissa saker som triggar och skapar problem.
Vetemjöl är ett typiskt exempel. Socker är ett annat, växtbaserade oljor är skit för kroppen. Ultraprocessade livsmedel och helfabrikat.
Att få hjälp av nära och kära är en annan viktig aspekt. När jag kämpade med min sjukdom hjälpte min man och barn mig till 100%. Maken såg till att handla rätt mat (det var han som veckohandlade på den tiden), alla var sugna på att lära sig laga mat utifrån nya recept. Fikan gjordes på den typ av mat som jag kunde äta. Så höll vi på - tillsammans - i ett år innan jag kom tillrätta med min sjukdom. Efter året som gott har vi valt att fortsätta äta till stor del så som jag gjorde under min sjukdom för att alla märkte att de mådde bättre.
Även om det är du som ska göra jobbet så underlättar det om man får stöd.
Vad gäller maten så behöver du hitta ett sätt som fungerar för dig. Målet är viktnedgång men du måste även förbli viktstabil så att du inte börjar jojobanta. Vissa säger att kaloriunderskott fungerar, andra gillar Viktväktarna, vissa testar pulverdieter... Min personliga favorit är Paleo.
Glöm sedan inte att träna. Det är maten som ger viktminskning men träningen ger så mycket mer. Själv tränar jag boxning för att det ger mig en jäkla kick och varvar det med promenader i skog och natur.
Så hittad et som fungerar för DIG och försök att få familjen att agera ett vettigt stöd. De behöver inte cola de heller!
