Min son - hur orkar man med ungdomar som inte passar in?
Hej
Jag behöver skriva av mig. Jag är på väg att ge upp (igen)... varit där många gånger men kommer troligen aldrig ge upp men jag är just nu i en jobbig situation där jag känner att jag inte orkar längre, det känns som att inget gör skillnad.
Son på 15 år.
Det har varit en utmaning i skolan ända sedan årskurs 1. Han har inte gillat skolan han har inte haft läshuvudet för att studera enligt skolans system. Det vill säga, han har alltid varit på gränsen i sina kunskaper.
Vi (jag och min fru) ser att han kan, han är smart, han är itne efter kunskapsmässigt, men han har verkligen inte motivationen eller drivet.
Nu är han 15. Han går sista året i årskurs 9. Han har F i alla kärnämnen och flera därtill. Vi har sedan mellanstadiet haft möten med skolan om extra stöd, stridit som vargar från vår sida mot skolan att ge han stöd, att fixa anpassningar, att fixa specialhantering.... det har gjort att vi idag är i årskurs 9.
Skolan ville utreda. Vi har utrett. Han har gjort tre dyslexi utredningar och på den tredje fick han en diagnos. Vi har gjort ADHD utredningar två gånger men ingen diagnos, men han har koncentrationspåverkningar...
Vi ser att han kan, när han är motiverad. När vi inte är i skolan och vi gör något han brinner för då ger han 100% och kan verkligen fokusera och göra saker.
Största roblemet de senaste åren i högstadiet har variet den total oförmågan att arbeta i skolan med saker han inte vill. Vi stöttar, vi hjälper, möten med skolan, skolan säger att de anpassar... han har varit i liten grupp han har varit i helklass. I det stora hela är det sak samma det funkar inte. Känns just nu rätt hopplöst och man vill bara ge upp, även om man som förälder inte får ge upp!!
Jag måste mest skriva av mig för att få utlopp lite för mina känslor. Jag vet inte vad mer vi ska göra som föräldrar än allt vi gör. Att vi krigar hemma, att vi krigar mot skolan och det extrastöd han ska ha. Men det är i slutändan han som måste faktiskt utföra något och vilja något.
Han är inte en hemmasittare, han går till skolan varje dag och har ingen frånvaro. Men han gör inte jobbet. Han har absolut stökat i skolan i formen av att han pratar, men inte värre än så. Han är inte fysisk mot andra och han är inte en bråkstake där han råkar illa ut mot lärare eller klasskompisar.
Vi har försökt senaste halvåret att övertyga honom att komma iväg till BUP eller annat samtalsstöd, men det har vi inte lyckats med. Här får jag säkert tio kommentarer om att "det är väl bara tvinga honom... hur svårt kan det vara". Men vi tycker inte det är så lätt att ta han under armen och släpa på en 14-15 åring på bussen, vi har missat tre tider när vi försökt.
Är vi bara dåliga föräldrar? All denna tid med att läsa läxa hemma, bråka sig tårögd hemma över att övertala honom att kämpa på i skolan och jobba med uppgifter hemma.. Jag vet inte vad vi skulle gjort annorlunda längre. Därför har jag känslan av att ge upp.
Tvinga sitt barn med straff, inga pengar, inga nöjen, inget internet osv. Det har vi gått igenom... Det går lite i cykler. Tyvärr har skolan och situationen där satt hela prägeln på våran hemmasituation. Är skolan värd detta? Är skolan värd att vi ska ha en skitsituation hemma eller ska vi bara släppa skolan och låta han växa upp och få mogna i sin takt och därefter ta tag i sitt liv.
Om han går ut grundskolan med noll betyg, det finns ändå saker för honom att göra och det finns chanser efter grundskolan att komma ikapp. Vi älskar honom över allt annat men har lagt oerhört fokus på att klara skolan senaste åren men det verkar vi ha misslyckats med nu när vi är på sista året.