Jag vill inte göra abort egentligen

Skönt att höra någon varit i liknande sits. Tanken att bo i hans land första 1-2 åren har jag varit inne på, eftersom då har vi någonstans att bo, han jobbar och jag får någon att dela det med. Han kommer också gilla att vara närvarande. men vet inte om det är bra heller för då får jag inte förldrapenning eller barnbidrag. Plus kanske svårare då att hitta hyreslägenhet utan inkomst alls. 
jag förstår att det blir tufft och jag satt och räknade lite igår hur mycket jag kommer få, och hur mycket i bostadsbidrag om jag får det. Det landar runt 13-14 tusen i månaden om jag inte har räknat helt fel. jag bor ju hemma nu så kan försöka spara så mycket som möjligt tills Bebis kommer. Evt bo hemma första månaderna tills jag kan åka till pappans land och vara där någon månad, för att sen flytta till lägenhet och vara hemma ca ett halvår till tills man kan börja jobba. och jag Hoppas jag kommer klara att studera på distans, iaf deltid. bästa under mammaledigheten också men iallafall när man börjar jobba. jag förstår själv att det blir tufft, men det kommer hjälpa mig att växa upp och ta ansvar pch att jag tror du finner en styrka i barnet. Det blir en anledning att kämpa.
jag Tänker mycket på alla möjliga sätt, och så jobbigt beslut det är.. mitt hjärta och kropp säger nej behåll men tänker jag med hjärnan är det enklaste och smartaste att vänta något år tills saker är på sin plats. men då känns det också som att jag alltid kommer tänka på hur det hade blivit om jag behöll. 

tack för att du delar med dig och skönt att höra att det gick bra för er! 

Jag vill bo här för att jag vill känna att jag kan stå på egna ben och klara ta hand om barnet ensam. Allt annat är plus och såklart vill jag att han ska supporta och hjälpa till, det bästa om han flyttar hit och kan vara en närvarande pappa. Men villl han inte det tänker jag att jag inte kan göra så mycket, fokuset blir ju att se till barnet har det bra. 

sen vill jag kanske inte heller att mitt barn ska växa upp utan pappa, och så vill heller inte min kille ha det. Men det är ju då hans val som ligger i hans händer. Men det är en anledning till varför jag har tänkt abort. 

men som sagt tog det ju emot väldigt mycket, och vet fortfarande inte vilket beslut jag ska ta. För vill inte vara egoistisk heller, bara för att inte jag klarar av att göra abort och mitt barn inte ska ha en bra uppväxt. Men sen kan det ju bli bra ändå 

Verkligen tack för att du tog dig tiden och skriva detta. 
Jag känner att jag inte mår bra alls men försöker ignorera det så gott det går och inte tänka på det, men det kommer ikapp när man är ensam. 
Jag är inte säker på aborten, och jag kommer förmodligen inte bli det med tiden heller, snarare ännu jobbigare. Ärligt så tar det på mig hårt, så fort jag tänker på det. Och har som sagt försökt att inte tänka på det, men nu är det imorgon på morgonen och inte så många timmar kvar.. det gör ont. Min mamma ska med mig för att stötta och pusha till att jag klarar att göra det. Dem säger jag kommer känna mig bättre efteråt. Men som sagt tror jag inte det, däremot tror jag att jag kommer göra det imorgon. Det hemska är också att det är ultraljud på måndag när jag är i vecka 13, som vi bokade in på inskrivningssamtalet. Jag längtade dit så men nu vet jag att själva aborten sker då.. 

jag och min pojkvän har varit ihop i lite mer än 2 år. Eftersom jag inte har medborgarskap där så kan jag inte flytta dit på heltid, men iallafall det senaste året har jag varit 50% här och 50% där. Därav att jag tog uppbrott med skolan och slutade på jobbet. Kan inte språket och känner ingen annan där som jag kan umgås med, engelska kan dem knappt, så jag blir begränsad där och satt för det mesta bara hemma ensam och väntade tills han kom hem. Också lite därför jag beslutade mig att komma hem och börja studera igen, det blev tråkigt och ensamt där. Landet är det egentligen inget fel på och trivs där bra när det kommer till levnadssätt och kultur. Men eftersom det inte är med i Eu försvårar det för mina möjligheter där, även med ett barn. 

Vill ändå bo här med mitt barn, främst för möjligheter i framtiden med skola, tryggheten jag kommer känna i Sverige, sjukvård, nära min familj mm (Han har inte kontakt med sin) 
trots att jag inte vill göra abort så säger min hjärna att det egentligen är bäst. Dels pga min situation att jag bor hemma, ingen gymnasieutbildning, jobb, körkort som Kommer ta längre tid och allt blir svårare om jag blir mamma nu. Att jag kommer vara ensamstående med pappan i annat land, han verkar inte vilja flytta hit och inget jag vågar tro på att han kommer göra. han har aldrig besökt Sverige, så vad säger att han kommer hälsa på sen? jag kommer ha det tajt med ekonomi så att jag ska resa fram och tillbaka som innan och med ett barn kommer inte gå. även om han betalar kommer jag inte kunna ta ledigt från jobb stup i kvarten. Och ska våran relation vara så på distans hela tiden kommer det inte hålla i längden, glömmer han då bort vårt barn om han träffar en ny och skapar familj med henne?  Jag vill mitt barn ska ha en pappa, och jag vill helst inte träffa en annan sen och skaffa barn med en annan. Mitt mål är såklart att bevara kärnfamiljen, sen vet man givetvis aldrig vad som händer men jag behöver inte starta det ?splittrat?. 
Sen är jag orolig hur han kommer vara som pappa. Ha är snäll med ett stort hjärta med han har också sidor som är dåliga, bland annat dricker han nästan varje dag. Blir han arg så kan han bli arg och inte alltid behandla en på bästa sätt, sådär kommer jag aldrig tillåta han vara framför mitt barn, eller att barnet ens ska vara lite rädd för honom. Men där är det vanligt att dricka så och hans pappa är även en som dricker mycket och som slog frun och barnen. han säger att han aldrig kommer vara sån men jag kan inte tro på det fullt ut eftersom han ändå visar tendenser på samma beteende, och att det sitter i gener. 
Detta får mig att känna abort är bäst, för barnet skull. 

sen är jag också ung och behöver inte stressa med det, det kommer förhoppningsvis fler chanser att bli gravid. 

Men, det tar heller inte bort min känsla och kärlek för detta barnet. Jag vill fortfarande gärna behålla och bli mamma, det gör så fruktansvärt ont att göra abort. Och jag får vara beredd på att må dåligt en längre period framåt

Nej han är inte svensk medborgare däremot bor han i ett land i Europa men som inte är med i EU. 
han vill inte flytta till Sverige då han lever bra i sitt land, och jag vill inte dit med ett barn ändå jag lever bättre här. Eftersom jag har rätt till föräldrapenning , barnbidrag osv om ja bor här. att han skulle komma hit pga bidrag osv finns inte, som sagt lever han o tjänar bra där han bor. 

men ja som du sa själv är det inte aktuellt nu mer

Ja och egentligen hade jag tänkt lämna honom pga det sen fick vi reda på graviditeten, vi båda blev så lyckliga. och jag tänkte att det kanske bli bra mellan oss ändå. 

sen fördelen för mig är att han inte bor i Sverige, så på det sättet hade han inte kunnat hota mig. även om jag tror att han inte hade gjort det ändå. 

det är absolut inte fel att pappan inte finns i bilden. Men jag ser hur det varit för min mamma och min syster. Jag vill att mitt barn ska ha en pappa som är närvarande och kan vara en förebild. Jag vill helst vara gift innan jag skaffar barn. Och jag vill helst inte ha barn med olika pappor. Hade jag bara varit säker på relationen hade jag utan tvekan behållt, även fast jag inte har skola jobb osv. Jag hade kämpa, för jag vill verkligen ha barnet, fortfarande. Jag mår så dåligt. 
och idag gjorde även jag och min kille slut. Han var min första, så det gör verkligen inte allt lättare. Är så besviken,  på mig och på de runt omkring mig. 
jag känner sån skuld. att allt är mitt fel det blev såhär.. 

Ja jag vet.. det har jag själv tänkt. och så mycket jag åkt och offfat för att åka till honom är jag verkligen ledsen att han inte kan göra detsamma för mig. Framförallt nu när jag går igenom detta. 

och ja det är första seriösa pojkvän. längsta, den man gjort allt med, den man bott med, som familj vet om osv