Jag vill inte göra abort egentligen

Förlåt men en fungerande plan är inte att gå på försörjningsstöd. Jag har själv gjort det en kort period (ett halvår ungefär tills jag fyllde 20 och kunde gå CSN på komvux) med mitt första barn men det var inte planen , jag var ännu yngre än TS men tillsammans med pappan och vi flyttade ihop , han hade jobb men sen tog det slut och pappan tog tillbaks sina föräldradagar trots att det var jag som hade barnet. 

 Bättre att kolla med  Försäkringskassan om föräldrapenning isåfall. Beroende på vad TS gör nu kan hon ju ha rätt till mer än lägsta. Och hon kan ju faktiskt börja jobba eller plugga nu innan också om hon inte redan gör det. Eller så väntar hon med barn tills hon inte behöver gå på försörjningsstöd. För det är som sagt ingen bra plan att tänka att soc ska lösa allt. Det är existensminimun och det är inte roligt för nått barn att leva så. Saker kan hända så man hamnar där men det är ingen bra idé att sitta och planera för att utsätta sitt barn för det. Speciellt nu när allt är så dyrt. Har du inte själv levt på existensmminimum tror jag inte du riktigt förstår vad det innebär, jag kan säga att det finns mycket jag hellre skulle göra och har gjort än att hamna där igen. 

Så svårt du har det nu. Men snälla, gör inte abort. Jag själv är en snart 22-årig tjej. Blev gravid när jag var 18 och skulle liksom du göra abort men kände som dig när jag var där på abortmottagningen. Faktum är att jag blev gravid av en våldtäkt och såklart tyckte alla att jag skulle göra abort, blev pressad även sent i graviditeten. Men behöll mitt barn vilket var det bästa och enda rätta. För jag ville innerst inte aldrig genomföra aborten. Min dotter är snart 3 år och en underbar individ. Blir ledsen när jag tänker på att jag höll på att döda henne i magen. Även människor som sa att jag skulle göra abort avgudar henne nu. Vi har det bra i dag och du, ekonomin och allt runt har potential att lösa sig bra. Tror även du kommer få en stor drivkraft i ditt barn. Du har det i dig!

Vi kan ha kontakt även utanför forumet om du vill! Kram på dig

Asså det var en gruppvåldtäkt, men räknas nog inte som överfall då jag kom dit självmant fast utan att jag visste då (blev lurad)..

Jag kände inte dem men det var mitt ex kontakter (han visste dock inte heller vad som skulle hända) och mitt ex då som jag var hos efteråt litade inte alls på myndigheter och liknande så han såg till att jag inte sökte upp sjukhus eller polis. Var "omhändertagande". Pratade om annan slags vård och hämnd

Och tyvärr så var jag väldigt fast med honom då

Hade nog behövt annat stöd

Däremot blev min dotter faktiskt min räddning ur det där och många mörka tankar och planer, och jag försöker tänka att hon är sin helt egen individ (och om man ska tänka som du så är hon ju hälften mig). Samt så har hon redan i sin unga ålder väldigt mycket empati (säger de på förskolan också). Men jag hade tänkt adoptera bort henne först, bland annat på grund av att jag hade den rädslan, men när hon föddes var kärleken mycket större än mina rädslor.

Vill inte ge mig in i nån lång diskussion nu och kommer inte svara om nån börjar med massa påhopp igen och jag tänker inte skriva till nån privat. Men tänkte om nån annan som har blivit utsatt läser det här och kan bli hjälpt. 

Ja man blir erbjuden dagen-efterpiller, det många år sen den gången det hände mig men antar att det är samma sak fortfarande. Jag var på Akutmottagning för våldtagna kvinnor. Och jag tog dagen-efterpiller. Det är ju upp till var och en hur man vill göra men jag är väldigt glad att jag gjorde det, den personen är verkligen ingen jag vill ha barn med. Fruktansvärd kvinnosyn , antagligen hade hans familj det också.. och dessutom på gränsen till psykotisk, inte helt mentalt frisk iallafall. 

Jag har tre underbara barn och väntar ett till. 

Men tänkte mest om någon annan som har blivit utsatt läser det här. Åker man till sjukhus får man dagen-efterpiller om man vill. Och så kollar de DNA om man skulle vilja anmäla, jag vågade inte tyvärr men det kan vara bra att veta iallafall. 

Ursäkta om det var OT men tänkte att det kan vara viktigt att veta.

Och till TS vet jag inte vad jag ska ge för råd , hoppas som sagt det går bra vad hon än väljer , man ska inte göra abort bara för att man känner sig pressad av andra utan för att man själv vill isåfall. 

Hade missat det att han var aggressiv och dricker för mycket.. 

Jag fick själv barn med en kille som misshandlade mig när jag bara var 18. Ångrar såklart inte barnet men det har inte varit lätt. Inte alls.. jag lämnade honom och han blev dömd sen eftersom han var utanför mig med kniv och fortsatte hota men sen var det år av konflikter (även om vi faktiskt är vänner eller åtminstone on speaking terms nu ). Mitt liv blev inte lätt heller, ska inte gå in på allt nu.

Och det är svårt med en pappa som finns med i bilden (iallafall till och från) men som bråkar och försöker vända barnet emot en, isåfall är det nästan bättte att vara helt ensam. Pappor har rättigheter också, oavsett vad de har gjort mot mamman och det är inte så enkelt som någon skrev att man bara kan låta bli att skriva på gemensam vårdnad , isåfall blir det vårdnadstvist om pappan vill ha vårdnad också. 

Jag har fått fler barn sen och för mig var det bättre att bli mamma när jag var 30+ , trots att jag inte heller hade världens mest stabila situation då (pluggade när jag fick yngsta). 

Det kan såklart bli bra även om man får barn tidigt  men speciellt med en kille som kan bli farlig är det inget jag skulle råda nån annan till. 

TS förstår att det måste vara jättejobbigt , hoppas du har nån som kan ge dig stöd , be att få prata med psykolog eller kurator på sjukhuset 

Förstår inte att vissa i tråden, inklusive någon som själv har en bebis i magen, försöker uppmuntra en annan som har det till abort - och skrämma TS ifall hon inte genomför den?? Vara så dramatisk och måla upp värsta tänkbara scenario för TS om hon behåller. Obehagligt ju

Gör ingenting som får dig att gråta och må dåligt.
Känns hemskt att du ska behöva göra abort om du egentligen vill behålla.
Självklart lättare om du har mer pengar men vi bor ändå i Sverige. Barnet kommer få all vid den behöver gratis inkl tandvård, du får bidrag,  förskola är nästan gratis osv osv.. 

Jag tycker inte vi ska ge oss in i diskussion nu, men jag är absolut inte aggressiv så är ledsen att du uppfattat mig så.

Där jag bor är också stor bostadsbrist, man måste stå i kö ca 10 år för att få lägenhet med någorlunda rimlig hyra via kommunen och finns i princip inga bostadsrätter, inte ens ettor, under 2 miljoner. Det man kan göra är att vara framåt och söka/ringa in till privata hyresvärdar. (Och faktiskt så är bostadsbidraget tillfälligt högre nu för barnfamiljer, så därför jag nästan får hela hyran.) Säger detta för du verkar tro jag får allt serverat typ, men nej jag får inte mer än andra ensamstående som pluggar. Jag kämpar (jobbar t ex lite sommar), tar initiativ, sparar och investerar så vi kan bo billigt, resa etc. Sedan var det inte meningen att du skulle ta det jag sa om att ekonomi inte borde utgöra hinder helt bokstavligt. Det jag menade är att här finns förutsättningar i just denna sits (när man är ensamstående som ung) till skillnad från andra länder, med det sagt menar jag ej att det ej är lätt/man får allt serverat heller för man behöver ju kämpa konstant. (Jag har det heller verkligen inte lätt hela tiden men bättre än innan jag fick min dotter)

Vill egentligen inte fortsätta diskussionen men har du själv varit ensamstående? Nej det går inte att jämföra med att ha barn i en kärnfamilj. Och hur gammal var du själv när du fick ditt första barn? Jag var som sagt 18. Har du behövt leva på existensminimum när du har barn? Det är lätt att ha åsikter om saker när man inte har någon aning om hur det är på riktigt.

Har sett i andra trådar att du röstar höger men tycker det är väldigt konstigt för du tjatar väldigt mycket om hur fantastiskt det är att leva på bidrag. 
Man kan få det att funka som ensamstående mamma men att planera att leva på bidrag är inte direkt rätt väg och inte så schysst mot barnet heller, det blir inte kul sen när kompisarna har aktiviteter och åker på resor osv. Och som sagt , det är inte alltid man ens har rätt till all bidrag ni tjatar om , det går att hamna mellan stolarna av olika anledningar.

Det här var längesen men jag hade till exempel fått in pengar som hade gått både till mig själv , barnpassning och till killen jag ?jobbade? för, det mesta hade inte gått till mig. Blev ganska oväntat gravid , sjukskriven utan SGI pga komplikationer .. och försörjningsstöd räknade allt det som inkomst så jag fick inte en krona. Det är bara ett exempel.. för mig löste det sig på andra sätt och allt gick bra men det är inte alltid ?bara att gå till soc? som många tror.