Behöver vi flytta?

Vi bodde i en trea när vår äldsta föddes + hans första tid. Han och jag samsov medan min man sov i ett eget rum.

Vi flyttade när sonen var 8 månader och det gick jättebra. Nu bor vi i en 5:a med tre sovrum. 

Jag samsover med vår yngsta (2 år)
Min man samsover med vår äldsta (4 år)
Sista rummet används som lekrum.

Vi får se när det blir egna rum för barnen. Tanken är att de ska få dela rum i framtiden men just nu har bägge behov av att samsova och det viktigaste för oss är att ge dem den tryggheten.

Så jag ser verkligen att det är möjligt att bo som ni bor med ett litet barn. 

Konstigt? Nej. Enligt mig är det bara naturligt och fint att vara nära mina barn nattetid. 

Att sova åtskild från min man är tråkigt, men inte konstigt. Vi är så säkra i vår relation med varandra att vi känner att delade sovrum en begränsad tid i livet inte är världens grej. Det är ju av en viktig anledning: våra barn. 

En liten tanke som utmanar: Vi som vuxna vill sova tillsammans och det är väldigt viktigt att vi gör det men vi förväntar oss att våra små små barn ska sova ensamma redan från liten ålder bara för att "samhället" anser att det är det man ska göra. Det är ju inte för barnens skull som man låter de sova ensamma; utan för vuxnas skull. 

Fördelarna med samsovning orkar jag inte rabbla upp, det är bara att googla. Menar inte att låta snorkig och otrevlig men det är bara en googling iväg. 

(En fördel är också att jag sover bättre. Min man kan verkligen dra timmerstockar (snarka) och jag är en lättsovare som vaknar av minsta lilla: inte den bästa kombon. Vaknar jag så har jag dessutom svårt att somna om. Innan barnen så hade vi ett extra sovrum där jag gick in titt som tätt för att slippa snarkandet 🙃).