Behöver vi flytta?

För det första så kan det ta längre tid än man önskar att bli gravid. Ha med det i tanken.

Till frågorna då.

Barn ett fick eget rum vid ca ett års ålder, han sov nätterna igenom redan som 3-4 månader gammal.
Barn två sov i samma rum i 5-6 år... minst. Minns inte exakt.

Första barnet, första året behöver man inte större. Sen beror det ju på barnet, när det är redo för eget rum.
Även om barnet inte sover i sitt rum så är det bra med ett lekrum.

Det beror väl på vilka förutsättningar ni har. Påverkar en flytt era möjligheter att vara FL, jobba deltid etc? 

Bor man i sthlm eller Säffle påverkar ju också.

Vi köpte hus innan barnen, nödvändigt näe, men skönt? Absolut. Vi bor inte i Sthlm.

Nej, ni behöver inte flytta. Små barn behöver inte egna rum. Det är inte förrän i skolåldern det kan vara bra med eget rum, och inte förrän i tonåren det blir lite av en nödvändighet. Däremot behöver sakerna till dem få rum någonstans; skötbord, spjälsäng och leksaker med mera. Jag har en fyramånaders bebis och bara ett sovrum. Sovrummet är på 17 kvadratmeter och vardagsrummet på 23, så alla hans saker får mer än väl plats. Däremot får ju inte hemmet en välstädad känsla då bebissakerna syns, så det är det enda som är en nackdel, men inte för mig för det är mysigt att se att han finns, och han bor ju här med. :)

Vi bodde som du beskriver (sovrum, vardagsrum, kontor) tills storasyster var 2,5år. Lite mycket saker/leksaker i vardagsrummet men inget stort problem. Dottern hade egen säng i vårt sovrum. Flytten var inget stort problem med hjälp och barnvakt. Hade gjort på precis samma sätt igen.

De sov i vårt rum till mellanstadiet.
Fick egna rum i 4års åldern men använde dem knappast förrän i 7-8 årsåldern, de ville leka i vardagsrummet nära oss. 
Vi hade stort boende men det hade ju verkligen inte behövts, de hade en stor korg med leksaker i ett hörn i vardagsrummet och en låda med pysselsaker i köket. Vi försökte med att de skulle sova i sina rum men de ville inte. Det tar ju ändå ett par år innan man vågar låta de leka någonstans där man inte ser dem, så de inte äter kritor, klättrar, sväljer små saker eller häller vatten på fjärrkontrollen. 

Vi flyttade under graviditeten, men inte för att det var bråttom, utan för att vi hittade ett lämpligt hus då. Innan hyrde vi en stuga med ett sovrum, ett arbetsrum / gästrum, kombinerat kök och vardagsrum samt badrum. 60 kvm allt som allt. Nu bor vi dubbelt så stort, vilket var skönt även när barnen var små, men inte nödvändigt. 

Barnen sov hos oss första året. Sen delade de rum tills de började skolan och fick större sängar. Då fick de varsitt rum.

Mindre barn kan bo ganska trångt utan att lida av det. Det är nog mest ni vuxna som kanske tycker att det är jobbigt med leksaker överallt osv.

Ni måste INTE flytta nu eller snart. Ni vet inte ens hur lång tid det tar att få barn, men jag önskar er lycka till. 

Vi bodde i en trea när vår äldsta föddes + hans första tid. Han och jag samsov medan min man sov i ett eget rum.

Vi flyttade när sonen var 8 månader och det gick jättebra. Nu bor vi i en 5:a med tre sovrum. 

Jag samsover med vår yngsta (2 år)
Min man samsover med vår äldsta (4 år)
Sista rummet används som lekrum.

Vi får se när det blir egna rum för barnen. Tanken är att de ska få dela rum i framtiden men just nu har bägge behov av att samsova och det viktigaste för oss är att ge dem den tryggheten.

Så jag ser verkligen att det är möjligt att bo som ni bor med ett litet barn. 

Bodde i en 2,5a när vi fick veta att vi väntade tvillingar. Halvrummet var ett invändigt förråd. Vi hade det som arbetsrum/datorrum/bibliotek. De tidigare ägarna hade använt det som barnrum. 

Vi bodde kvar till barnen var ca 2,5 år. Det var ett billigt boende vilket gjorde det möjligt för mig att vara hemma i 10 månader utan att ta ut föräldrapenning. Barnen sov i varsin spjälsäng i vårt sovrum. 

Att flytta som föräldraledig innebär att du har ett lägre låneutrymme åga föräldrapenning. Antingen flyttar ni innan eller så väntar ni till efter föräldraledighet. Väntar ni till efter minskar också låneutrymmet då barn räknas in i kalkylen.

Å ena sidan är det smart att några år ha möjligheten att renovera och investera tid i sitt boende innan barnen kommer, å andra sidan vet man ju inte vad man vill prioritera som familj innan barnen kommer. 

Likaså har man möjlighet att flytta mitt uppe i en graviditet, eller när barnen blivit lite större.

Så nä, ni behöver inte flytta. Utan det kan gott vänta. Å andra sidan är det lämpligt att hålla ögonen öppna för eventuell annan bostad, utifrån att ni kanske kommer vilja ha ett annat boende framöver. 

När vi fick bebis med kolik så var det fördel att ha stort hus. Annars skulle ingen av oss få sova någonsin.( inga grannar heller)  Vi hjälpes åt så en som med koliktjejen i hennes rum och den andra fick som längst bort i huset. Då kunde vi fixa så vi fick vara en sovstund per dygn.
Jag har ett stort behoav ordning omkring mig och även här var det skönt att kunna låta bli att ha leksaker, kläder och blöjor i Kök, vardagsrum, hobbyrum mm

Har inte flyttat så kan inte svara på det, däremot dina andra frågor. Barnet sov i eget rum från 2 månader ungefär, men det var enbart för att min fru hade svårt att sova. Han sov i vagnen i vårt arbetsrum. När han blev lite större hade vi hans leksaker i korgar i vardagsrummet för barn vill ändå vara där vuxna är. När han var knappt tre gjorde vi oss av med hemmakontoret och gjorde om det helt till barnrum, men det var åter igen inte för att han hade behov utan för att vi ville ha del av vår lägenhet som vuxenplats. Nu fyller barnet snart åtta år och vi ser fortfarande inget behov av eget rum förrutom som förvaringsplats av alla hans grejer. Barnet är aldrig på sitt rum utom när han ska sova.

Vi bor i en trea på 75 kvadratmeter och båda vuxna jobbar hemifrån på heltid (driver eget företag). 

Jag bor i en dyrare del av innerstan, och folk ber generellt ganska trångt. Jag vet två familjer med barn i lågstadieåldern som bor i tvåor. I det ena fallet har barnet eget rum och föräldrarna sovalkov i vardagsrummet. I det andra fallet delar föräldrar och två barn sovrum och barnen har en lekhörna i vardagsummet. Det går alldeles utmärkt. 

Känns det inte konstigt för er föräldrar att ha skilda sovrum på det viset och samtidigt ha varsitt barn i sängen? Det hade inte känts bra för mig personligen alls, men det kanske finns fördelar jag missar?

Väljer ni att flytta så köp INTE en bostad med stora renoveringsbehov. Småbarnsår och stora renoveringsprojekt är en dålig kombination. Man hinner väldigt mycket mindre än man tror när en person (oftast mannen) ska försöka renovera själv medan den andra (oftast kvinnan) passar barn och försöker styra med mat, tvätt och allt annat samtidigt. Lägg till det stressen att bo med massa halvfärdiga projekt och tillfälliga lösningar. Det är så man renoverar sönder ett förhållande.

Konstigt? Nej. Enligt mig är det bara naturligt och fint att vara nära mina barn nattetid. 

Att sova åtskild från min man är tråkigt, men inte konstigt. Vi är så säkra i vår relation med varandra att vi känner att delade sovrum en begränsad tid i livet inte är världens grej. Det är ju av en viktig anledning: våra barn. 

En liten tanke som utmanar: Vi som vuxna vill sova tillsammans och det är väldigt viktigt att vi gör det men vi förväntar oss att våra små små barn ska sova ensamma redan från liten ålder bara för att "samhället" anser att det är det man ska göra. Det är ju inte för barnens skull som man låter de sova ensamma; utan för vuxnas skull. 

Fördelarna med samsovning orkar jag inte rabbla upp, det är bara att googla. Menar inte att låta snorkig och otrevlig men det är bara en googling iväg. 

(En fördel är också att jag sover bättre. Min man kan verkligen dra timmerstockar (snarka) och jag är en lättsovare som vaknar av minsta lilla: inte den bästa kombon. Vaknar jag så har jag dessutom svårt att somna om. Innan barnen så hade vi ett extra sovrum där jag gick in titt som tätt för att slippa snarkandet 🙃).