Växa upp utan föräldrar

Du kan bygga andra relationer men framför allt din egen självkänsla. 

Har du någon kontakt med skolkuratorn?  Om inte så kan det vara en bra början. 

Lilla rara SpökNattis. Jag blir så ledsen att höra att du inte har närvarande föräldrar och att du mår dåligt av PTSD. 

Smärtan över dina föräldrars beteende kommer aldrig att gå över, men du kommer att lära dig att hantera den. Du behöver hitta en grundtrygghet i dig själv, där du mår bra, och utifrån det sedan bygga upp en egen, vald familj med hjälp av goda vänner du kan lita på och som älskar dig för den du är. I framtiden kommer du även att träffa någon att bilda familj med (man är familj även om man väljer att leva utan barn om man väljer det). Blod är inte tjockare än vatten. Även om man (oftast) älskar sina föräldrar betyder inte det att man måste ha dem i sitt liv när man är vuxen. 

Har du vågat öppna upp dig för dina vänner och kanske även deras föräldrar om hur du mår? Har du kontakt med skolkurator eller annat samtalsstöd (tänker på din PTSD)? Har du varit i kontakt med familjeenheten hos Socialtjänsten i din kommun för att be om stöd? 

Lycka till med skolgången och kom ihåg att du är bäst på att vara du, det finns ingen annan som dig och du är underbar och duger som du är 

Om du vill bo i ett familjehem så kontakta Socialtjänsten i din kommun. Du kan be skolkuratorn, någon på Ungdomsmotagningen eller någon annan vuxen du litar på om hjälp om du känner att du behöver det. 

Skolkuratorn och Ungdomsmottagningen kan du också vända dig till bara för att få prata med en vettig vuxen och få hjälp och stöd. 

Du ska inte behöva ha det så här. 

Hej,

Jag är vuxen idag, men smärtan över en far som aldrig fanns där eller någonsin brydde sig och en mamma som drack för mycket alkohol har smärtat mig hela livet. Jag har aldrig pratat med någon om det, men borde nog ha gjort det. Bodde på ungdomshem (som det hette på den tiden) när jag var ca 15-17 år. Fick sen en egen lägenhet genom socialtjänsten.

Jag mår bra idag, har en fin familj, men tankarna på min barndom och föräldrar kommer tillbaka ibland, som nu när jag känner igen mig i vad du skriver.

Helt ärligt vet jag inte om ett familjehem är bättre för dig, om du skulle känna dig mer älskad där. Kanske, om du kommer till rätt personer. Kommer du till fel familj som kanske mest tar uppdraget för pengar kommer du att känna det. Men det är inte så enkelt att få komma till heller, om du nu skulle vilja. Det krävs att socialtjänsten bedömer att du inte kan bo hemma, att dina föräldrar är olämpliga.

Be att få prata med skolans kurator eller skolsköterskan om du känner förtroende för någon av dom. De kan hjälpa dig med vart du kan få mer hjälp sen. Du kan också ringa din vårdcentral och fråga efter en psykolog eller kurator där.