Varför ska det bli socialt accepterat med psykisk ohälsa?

Precis det här jag syftar på. Jag har lärt mig att inte prata om min sjukdom. När jag blir sjukskriven i perioder så ser jag alltid till att få dubbla läkarintyg. Ett läkarintyg för en fysisk sjukdom och sedan en för min psykiska sjukdom. Lappen med den sjukdomen lämnar jag till försäkringskassan och den fysiska sjukdomen lämnar jag till arbetsgivaren? 

Psykiska sjukdomar är som du säger abstrakta. Vi målas ut som galningar, att vi går runt och mördar folk, är helt crazy. Vi borde spärras in. Men människor som blivit dumpade och inte går till jobbet pga hjärtesorg, det är helt okej. 

Jag vill inte förminska lidandet hjärtesorg kan ge. Däremot så blir det fel att enbart normalisera det ena men inte det andra, som är en allvarlig sjukdom. 

Kanske blir livet lättare att leva genom att man diagnostiserar sitt känsloliv. 
Jag vet inte, men nog ligger det en del popularitetsökande  i  att berätta om sina känslomässiga problem.  

Ibland verkar det som om dagens människor inte mäktar med sitt känsloliv. Eller rättar sagt man förväntar sig inte känna sorg, ilska och saknad.  När något går dem emot så skriker man på hjälp från någon sorts pseudo profession. Terapier av olika slag dyker upp som svampar ur jorden och blir en enkel födkrok för mindre nogräknade skojare med diplom från något utländskt institut.

Det är PK att diskutera psykisk ohälsa men när diskussionen kommer in på riktigt svåra psykiska sjukdomar blir det tyst.  

Anhöriga till psykiskt sjuka lever livet med hjärtat i halsgropen. Kommer min mor, far, son eller dotter att få den vård hen är beroende av eller ej?

Kanske borde vi lära våra barn att det är OK att vara lessen. Att livet inte är rättvist alla gånger och att det är helt normalt att känna sig nere då och då. Livet är ingen dans på rosor. Då kanske samhällets resurser räcker till för de psykiskt sjuka.