Överklaga soc beslut.

Ja, föräldrar ska få ta del av information men de får inte vara med och bestämma. Tycker Soc att föräldrar och barn inte ska träffas kan de bestämma det, oavsett vad barnet och föräldrarna tycker. I det här fallet verkar Soc vilja hålla isär föräldrar och barn. De verkar inte heller vilja att barnen ska träffa eller få hälsningar från släktingar.

När vi var i Soc-helvetet sa Soc (ordagrannt) att barnens far- och morföräldrar var en del av vårt sjuka familjesystem. Detta sa de utan att någonsin ha träffat varken barnen eller deras släktingar och de hade träffat oss föräldrar en timme eller två, ungefär. Och med de vanföreställningarna (som emotsades av ett flertal av våra vårdkontakter) som underlag omhändertog de barnen.

Jag berättar detta för att synliggöra att Soc beslut inte nödvändigtvis är varken välgrundade eller faktabaserade. Men vid LVU lämnar man som förälder hela beslutanderätten till dem. Med den handläggare vi hade så hade LVU varit fullkomligt katastrofalt för barnen. Hon hade mycket väl kunnat få för sig att barnen behövde skyddas från oss. (Vården har istället, efter att Soc gav sig, ordinerat barnen att vara så mycket som möjligt med oss för att återfå tryggheten Soc tog ifrån dem.) 
Rättsosäkerheten kring Soc är alarmerande! 

Det sorgliga är att min uppfattning är att du har både rätt och fel. Många barn får vänta alldeles för länge på hjälp. Och det är inte alltid att den hjälp de får är den som vore det bästa för dem. 

Men i andra fall utsätter Socialtjänsten istället familjer för åtgärder som skadar barnen istället för hjälper. Detta har tex drabbat barn med neuropsykiatritriska problem där man skyller barnets beteenden på föräldrarna eftersom kunskapsbristen om detta hos Socialtjänsten är stor. Det är detta jag är orolig för kan ha drabbat flickan i TS grannfamilj. 

Kunskapen om flickor med npf är nämligen ännu mindre än den om pojkarna. I de allra flesta socionomutbildningar ingår INGENTING om npf. De sitter och fattar livsavgörande beslut om saker de inte vet tillräckligt om. Och samhället i övrigt klappar de förtvivlade föräldrarna på huvudet och säger att det faktum av att de inte förstår varför barneh omhändertas bara är ytterlugare ett bevis för att omhändertagandet behövs, när det i själva verket kan vara så att det är socialsekreteraren som inte förstår, på grund av brister i hens utbildning. 

Läget är mer än akut. Alltfler barn med autism tvångsvårdas med följd att många familjer och barn bokstavligen trasas sönder. Läget är ohållbart och oacceptabelt. Arbetet med åtgärdspaketet måste leda till att verkliga förbättringar kommer till stånd.

https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/barn-med-autism-far-illa-i-tvangsvarden/

Inom samhällsvården ser vi en särskild kunskapsbrist, trots att barn och unga med NPF är kraftigt överrepresenterade. Inom SiS har över 50% av de unga adhd och/eller autism. Det är en särskilt utsatt grupp, med ökad risk för våldsutsatthet, psykisk ohälsa, skolmisslyckanden och sociala problem. Det här handlar om barn som bär med sig ett tungt bagage av tidigare erfarenheter som har rätt till kärlek, trygghet och att få stöd och hjälp med deras problem. Men i stället har samhället brustit i sin omsorg.

https://tema.storynews.se/riksforbundet-attention/?fbclid=IwAR17BSOPmWeYkOn49f_LqwPQ_RqNOJizPusa2CMydGt8GKqDJg-BJ21EvuE

Det som händer här är precis vad vi också upplevt när vi fick kontakt med soc. Vissa idiotklassar en så fort de får veta att man har eller haft med soc att göra och det är ett jätteproblem. Mitt barn fick tex först inte den vård hen behövde eftersom läkaren avfärdade mig som en knäpp mamma som soc behövde läxa upp. Barnet var allvarligt sjukt och i stort behov av vård men skickades alltså hem pga läkarens fördomar. Barnet blev inte ens undersökt. 

Så länge folk tror att Soc är ofelbara kommer såna fördomar drabba såna som oss och våra barn. 

Jättesvårt att säga hur TS grannar bör göra, tycker jag. Vi vet ju bara det som TS berättar. Vi hade kontakt med Soc under så mycket kortare tid än den familjeb. Vår bedömning var att det skulle gå snabbast att bli av med dem om vi gjorde som de befallde. 

Jag kan svara lite halvt, men vill också gärna se (Soc) svar på dina frågor. 
När det gäller läxor har många skolor möjlighet till läxläsning på skoltid. Det har mina barn fått möjlighet till under lågstadiet till och med högstadiet. 

Vad gäller just TS grannars familj har de fått boendestöd, som är det man som vuxen kan få om man har svårt att sköta hem och/eller ekonomi. I det fallet hade stödet tydligen sagt att de inte visste vad de skulle göra hos familjen, för hemmet var välskött. Men för de som behöver finns den möjligheten genom LSS (Lagen om särskilt stöd). 

Något som är svårt att lära en förälder som inte har den förmågan är att se barnets känslomässiga behov. Och det blir mer komplicerat ju äldre de blir. Att veta att man ska köpa vinterskor går ju att ha på en lista, men att tillgodose barnets behov av guidning i livet, stöttning i relationsproblem med kompisar och flick-/pojkvänner, gymnasieval mm, det är svårare. Nu säger jag inte att det här är ett problem i familjen som tråden handlar om utan menar mer allmänt. 

https://www.barnrattsdagarna.se/kunskapsbanken/2016/04/13/barn-till-foraldrar-med-intellektuell-funktionsnedsattning/

Då tycker jag att de ska göra en formell IVO-anmälan. Socialtjänstens handläggare kan också JO-anmälas. 

Handlingar till JO och IVO blir offentliga om inte myndigheten själv anser att det finns skäl att sekretessbelägga. Att de blir offentliga betyder inte att IVO sätter upp det på någon anslagstavla eller så utan att om någon hör talas om fallet och vill veta mer så kan de höra av sig och få materialet skickat till sig - om inte handläggaren som tar emot den förfrågan bedömer att sekretess bör gälla, tex för att skydda barns integritet. 

Föräldrarna kan meddela sin handläggare att de anmäler. Det behöver inte sägas på ett hotfullt och argt sätt utan man kan säga att de pratat med IVO om ärendet, att IVO sagt att de sett oklarheter och att föräldrarna därför skulle vilja få det utrett för att förstå vad som har hänt. 

Soc kan säga och göra vad de har lust med. 

Att barnen skulle vara för små för videosamtal är nog bara ett svepskäl. Det är förmodligen något annat som är den egentliga orsaken. Har barnen någon psykologkontakt? En sådan borde kunna hjälpa dem. Soc kan som sagt göra som de vill ändå, men vill föräldrarna driva det rättsligt är det bra att ha en journalanteckning där psykolog dissar soc  bedömning av tex barnens förmåga till telefonsamtal. 

Men barn är inte spelpjäser som man kan knuffa omkring hur som helst. Det gäller att hantera allt på ett sätt som är så skonsamt för barnen som möjligt. Att plötsligt dyka upp och hämta hem barnen och sen att de kommer och blir hämtade under ibland traumatiska former är verkligen inte bra utan kan tvärtom göra barnen väldigt illa. 

Soc vill driva igenom sina åtgärder. Kan de tvinga fram det genom hot om LVU så är det enklare än att på riktigt LVU:a.

Det kan nog vara så ibland att soc känner på sig att de inte har nog på fötterna för ett LVU, men de kan utnyttja att den möjligheten finns genom att använda det som hot gentemot föräldrarna. Eftersom det gäller barnens mående och säkerhet vågar man som förälder inte göra något som riskerar att förvärra situationen. Jag tvingades låta soc utsätta mina barn för saker som jag visste skulle skada dem, eftersom alternativet (LVU) ju hade varit ännu värre. 

Jag tror att det är ganska bekvämt för vissa handläggare på Soc att ha LVU i rockärmen. LVU gör ju att de inte behöver argumentera för det de vill. Det räcker med att säga LVU, så kommer i princip vilken normalt fungerande förälder som helst att stympa sig själv, om det är vad Soc kräver. 

Nu utgår jag från mina erfarenheter, där Soc var helt ute och cyklade. Men principen är så klart densamma även i de fall där barnen faktiskt behöver skyddas. 

Ja, det beror på vad rätten tycker och det beror i sin tur på vilka som sitter där. 

Här finns ett intressant reportage om hur det kan gå till: https://sverigesradio.se/avsnitt/46801

Minns inte nu exakt hur det var för den familjen, men kommer ihåg att de olika personerna i rätten bedömde olika och att arbetssättet bitvis kändes tveksamt. 

Och ja, de behöver verkligen en jurist.