Överklaga soc beslut.

:( Det här är ju vidrigt. Uppmana föräldrarna att skriva ner, helst även spela in, alla samtal med soc. Vi sitter och skriver anmälan av soc nu och alla sparade citat är värdefulla i det arbetet. Både saker soc sagt och saker barnet har sagt. Barn har laglig rätt att få säga vad de tycker och bli lyssnade på. De bör få information om barnkonventionen och att den är lag. 

Vårt barn har berättat att handläggaren sagt till hen att mamma och pappa behöver paus från dig. Som om det var barnets fel alltihop. Handläggaren försökte också på andra sätt berätta för barnet atf hens relation till oss var dålig. Som tur var är vår relation till barnet allt annat än dålig och barnet avfärdade handläggaren som knäpp. 

Det du reagerar på i det stycket är alltså ordvalet, men inte att socialtjänsten har hindrat en mamma från att säga till sitt barn att hon (och övrig släkt) älskar och saknar barnet?

Förstår du inte vad det gör med ett barn att skiljas från familj och släkt och i den situationen inte ens få höra att man är älskad och saknad? Den avgrunden av övergivenhet måste vara fruktansvärd. 

Jag har skrivit flera gånger att det verkar som att familjen verkar behöva hjälp.

Jag har aldrig gjort någon som helst bedömning av pappan. Jag skrev däremot ett inlägg om att man inte generellt kan avfärda en relation mellan en normalbegåvad och en med lindrig IF som olämplig, att det beror på den normalbegåvade parten och inom vilka områden den med IF ligger lågt. 

Jag skriver om det vi var med om för att det ska framgå att även om den del saker TS skriver verkar osannolikt, så kan det faktiskt vara sant. Vi har upplevt saker i mötet med soc som vi aldrig trodde kunde hända i Sverige. Och vi har fått bekräftelse från vården att soc agerat felaktigt utifrån barnets behov. 

Att inte tillåta en mor säga till sitt barn att hon är älskad är faktiskt helt sjukt. Håller du inte med om det? 

Jag känner en universitetsprofessor med dyslexi. Du tror inte att hon kan ge intellektuell stimulans till sina barn? Hur är det med vår kronprinsessa? Verkar hon också lite för korkad för att ta hand om sina barn? (För att inte tala om konungariket!) 

Det jag har svårt att förstå är varför barnen bara får träffa föräldrarna en gång i månaden och varför mamman uppmanas att inte prata med barnen om att de är saknade.

Och varför har det gått ett halvår (väl?) utan att barnen har tillåtits ha kontakt med mor- och farföräldrar. 

Jag har ju på flera sätt tagit TS parti, om man kan säga så, i den här tråden. Men inte för att jag är bombsäker på att omhändertagandet är fel utan för att jag tycker att det låter som att socialsekreteraren brustit i bla bemötande. Tyvärr känner jag ju igen mycket från min egen kontakt med soc (som orsakades av en helt felaktig orosanmälan). Bemötandet var allt annat än respektfullt och så gott som ingen hänsyn togs till hur barnet mådde. 

Vi har en mycket rättsosäker situation när det kommer till Socialtjänstens befogenheter. Det borde finnas ett sätt för föräldrar att få bedömning gjord av en annan instans utan att i samband med det riskera att förlora vårdnaden om sina barn. Även om barnen i tråden behöver ett familjehem ska de och deras föräldrar inte behöva stå ut med att bli behandlade hur som helst. 

Detta undrar jag också över. Jag är starkt färgad av mina egna upplevelser och vårt barn fick ju höra både att hen var omhändertagen för att vi föräldrar behövde vila ifrån hen (de la alltså skulden på barnet) och de sa också till barnet att anledningen till att hen mådde dåligt var att hen hade en så dålig relation till oss föräldrar (inte heller sant, många timmar hos psykolog senare ser BUP fortfarande ingenting av det soc påstod). Men soc försökte alltså aktivt underminera förälder/barn-relationen och övertyga barnet om att vi var dåliga för hen. Barnet är dock mycket smartare än de trodde och har avfärdat soc som idioter. 

Jag säger inte att detta händer barnen i tråden, men jag vet att sånt kan hända och att de bör vara uppmärksamma.  

Soc målsättning borde vara att hjälpa familjen. Det gör man bäst genom att ge handfasta råd, inte vaga anklagelser. Att som socionom se problem hos en familj men vägra hjälpa dem genom att berätta vad som behöver ändras måste vara grovt tjänstefel. Det går ju rakt emot verksamhetens syfte. 

Att familjen fått råd som de inte följt är inte alls säkert. Vi fick inget eebjudande om hjälp öht. De bara tog barnen. 

Fast om jag förstår saken rätt är det inte frivilligt utan föräldrarna har mer eller mindre tvingats gå med på det pga hot om LVU. Så var det för oss också (men som tur var fick vi snabbt tillbaka barnen igen).

Jag pratade nyligen med en person som i sitt yrke har kontakt med många familjer med samma typ av problem som mitt barn, och den personen sa att hen sett så många fall där barn felaktigt omhändertagits och att det är barn till sas svaga föräldrar (ensamstående eller socioekonomiskt utsatta etc) som råkar mest illa ut eftersom föräldrarna saknar kapacitet att bestrida soc beslut. De är alltså inte sämre föräldrar, men klarar av olika skäl inte att tolka lagtexter, skriva överklaganden mm. 

Ja, att bara åka dit och hämta barnen är det absolut sämsta alternativet. 

Jag har redan tagit upp en massa plats i tråden om vad som hände min familj, så jag drar det inte igen. Men man kan sammanfatta det hela med att du tyvärr har fel. Jag trodde också som du, förr. Sen fick jag uppleva den skräck och fullkomliga maktlöshet det kan innebära att Soc sätter klorna i ens barn på felaktiga grunder. Det börjar bli länge sedan nu, men barnet lider fortfarande av det Soc utsatte hen för.