Överklaga soc beslut.

Har soc utredare gett konkreta exempel på tillfällen när föräldrarna har gjort fel? Det är viktigt både för att soc bör ha belägg för sina påståenden och för att det ska bli tydligt för föräldrarna var de behöver förändra sitt beteende. 

Jag kan säga att våra utredare (som i princip bodde med oss i månader) ihärdigt påstod att vi gjorde de fel anmälaren hade sagt, men kunde, trots alltså månader av övervakning, inte nämna mer än ett enda konkret exempel på det beteendet (och vi snackar inte om våld nu utan metod att hantera mycket svåra situationer). Bristen på observerade exempel hindrade dock inte soc från att skriva i slutrapporten att vi gjorde så som anmälaren påstått (men de själva i princip aldrig sett). 

Det låter konstigt att soc menar att föräldrarna inte ser barnens behov, men istället för stödinsats med tex utbildning ger boendestöd för städning etc. Jag drar även där paralleller till vår situation och där köpte soc in en tjänst vars innehåll inte alls stämde med det soc hade sagt. Soc verkade inte ha koll på vad det var för tjänst de köpte. Kan soc ha trott att boendestödet skulle hjälpa till med omsorgen av barnen? 

Det låter ju som att familjen du känner kan vara i behov av stöd. Men det är jätteviktigt att de får rätt stöd och de ska behandlas korrekt och med respekt (både vuxna och barn). De har rätt att byta handläggare. Besluten tas formellt av handläggarens chef, men chefen utgår ju från den information handläggaren lämnar. Och olika handläggare är olika bra på att förklara. 

Det här är svårt. Med så här lite info är det omöjligt att säga hur det är för den här familjen. Så det jag skriver nu ät generellt.

Föräldrar till barn med npf anklagas ofta för brist på förmåga till gränssättning när det i själva verket handlar om att de gör anpassningar som behövs för att få en fungerande vardag och för att barnet ska må bra. Att ha samma kläder varje dag och liknande är typiska såna saker. Både skola och socialtjänst är kända för såna felaktiga anklagelser.  

Man kan som förälder till barn med npf behöva göra på sätt som av föräldrar till neurotypiska barn anses lite konstiga för att undvika kollapser som kanske innebär att barnet inte kommer till skolan den dagen eller helt enkelt bara får barnet att må väldigt dåligt. 

Tyvärr brister både lärare och socionomer ofta vad gäller kunskap om i synnerhet flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är inget jag bara hittar på utan barnpsykologer har under många år larmat om detta. (Svenny Kopp, Maria Bühler mfl) Okunskapen leder till att de här familjerna felbehandlas och barnen utsätts för åtgärder som inte alls är bra för dem utan snarare tvärtom. Och den hjälp de faktiskt behöver och har rätt till uteblir. 

Familjen behöver snabbt få kontakt med en psykolog som kan neuropsykiatriska problem hos flickor. Soc kan välja att inte bry sig om vad den psykologen säger, men har de några hjärnceller på rätt plats så lyssnar de. 

I de flesta socionomutbildningar ingår inget om ADHD eller autism. Trots detta sitter socionomer varje dag och fattar livsavgörande beslut för barn och unga med npf. Det är åt helvete och jag blir väldigt orolig för de här barnen, i synnerhet eftersom deras egna föräldrar verkar ha bristande förmåga att förstå situationen och föra sin och barnens talan. 

Familjen behöver kanske hjälp med barnen. Men då ska det vara rätt hjälp från personer som är utbildade för det. Socionomer är utbildade att se och identifiera sociala problem. Därför är det såna saker de upptäcker. En person med specialistkunskaper om flickor med npf skulle förmodligen se helt andra saker. Jämför med att en vanlig Svensson tittar på en fågeldamm. Han ser ankor. Fågelskådaren ser knipa, vigg och kanske en jätteovanlig mandarinand, som Svensson helt missar pga kunskapsbrist. Jag tänker att flickan du skriver om skulle kunna vara den mandarinanden som soc inte ser. 

Be BUP påbörja ADHD-utredningen omedelbart. Ju snabbare en psykolog får grepp om flickans behov och kan föra hennes talan desto bättre. Har psykolog varit inkopplad i utredningen och är denna i så fall informerad om den planerade ADHD-utredningen? 

Jag säger inte att föräldrarna är felfria, för det vet jag inget om. Men jag vet att socialtjänstens hantering av barn och unga med npf kan vara under all kritik. Skulle dessutom föräldrarna brista i omsorgsförmåga finns risk att den här flickan drabbas av vuxnas okunskap i skolan, hemma och hos socialtjänsten. I det läget är barnpsykiatrin och jourfamiljen hennes enda chans. 

Nej, det krävs bara en ytterst olämplig socialsekreterare.

Nej, det räcker faktiskt med en olämplig handläggare. Den säger att om föräldrarna inte går med på en SoL-placering kommer barnent tvångsomhändertas. Då väljer man som förälder SoL av rädsla att helt förlora sitt barn. Väljer man att samarbeta ökar chansen att kunna påverka vad som händer barnet och man har rätt till information om det. Väljer man att inte samarbeta, så att det blir LVU, riskerar man att förlora kontakten med barnet och insynen i barnets vård och omsorg. Har man då ett barn med särskilda behov som soc förnekar och inte tar någon som helst hänsyn till är det extra viktigt att inte förlora kontakten med barnet. 

Vårt soc var helt uppenbart mycket olämpliga för sitt uppdrag och vi var fullkomligt livrädda för vad de skulle utsätta barnet för. I det läget gör man ingenting som kan riskera ens barns säkerhet och hälsa. 

Att tro att man ska vinna en rättsprocess mot en myndighet är fåfängt. Chansen att rätten ska tro på att en myndighetsutövare ljuger så omfattande är liten. 

Nu utgår jag mycket från mina upplevelser. SoL-placeringar är ofta långt ifrån frivilliga. De accepteras under hot om ännu värre åtgärder. I vårt fall akut tvångsomhändertagande. Då sker omhändertagandet först och rättsprocessen sen. 

Vi hade en olämplig handläggare plus en ung person som fungerade som den äldre handläggarens sekreterare. Hade den yngre haft något att invända kan jag lova att den inte hade vågat säga ett knyst om det. Det var tydligt när man såg personkemin dem emellan. 

Jag vet att du inte vill tro det, men även socialsekreterare kan bli manipulerade och de kan även ljuga sig blå för att rädda sitt eget ansikte. 

Tyvärr stämmer inte det här. Det enda som krävs är att soc får för sig att det finns missförhållanden. I vårt fall genom en manipulativ och lögnaktig anmälare som de inte klarade av att genomskåda. Vi erbjöds inget stöd utan de gick direkt på omhändertagande. Vi fick välja SoL eller LVU. I vårt fall låg det ingenting bakom orosanmälan, men soc agerade drastiskt och hänsynslöst. Barnet skadades allvarligt av deras åtgärder. Vi har haft mycket kontakt med barnpsykiatrin och de har inte haft något negativt att säga om oss föräldrar - men däremot om socialtjänsten. 

Tack! 

Har socialsekreteraren en skyldighet att informera om möjligheten till överklagan? Vi fick bara höra att vi kunde IVO-anmäla.  

Är det vilktigt att överklagan görs formellt på papper? Flera personer i familjens närhet (bla familjeläkaren) gjjorde orosanmälningar på grund av oro för hur barnet mådde av soc åtgärder och de skrev brev till handläggaren, dennes chef och socialchefen. Vi själva sa också upprepade gånger att vi var oroliga pga barnets kraftigt försämrade mentala hälsa och att vi önskade få avbryta åtgärden för att kunna ta barnet till vården. Barnets psykolog skrev till soc att det fanns tecken på att barnets kraftigt försämrade mående berodde på det soc gjorde. Den ursprungliga orosanmälarens chef uppmanade oss att IVO-anmäla orosanmälaren, vilket vi berättade för soc. Borde inte allt detta vara tillräckligt för att soc ska omvärdera sitt beslut? Måste det till ett formellt överklagande? 

Vi har börjat IVO-anmäla personer och samhällsinstanser inblandade i vårt ärende och den första anmälan vi skickade in tog ett år att få svar på (IVO gav skarp kritik på flera punkter). Så att anmäla till IVO, som soc sa åt oss att göra, är ju knappast ett sätt att få stopp på pågående åtgärder. Det kan resultera i kritik mot soc i efterhand, men det hjälper ju inte barnet i den akuta situationen. 

Ja, det kan man lugnt säga. Det saknas en möjlighet att granska soc under pågående ärende. 

Svårt att veta om fallet i tråden. Det verkar ju behövas åtgärder för familjen. Men frågan är om de åtgärder som satts in är de som är bäst för barnen. 

Det är helt klart bekymmersamt att så många ser problem, förutsatt att de verkligen gjort det oberoende av varandra. 

Min erfarenhet är att det är sorgligt få som bemöter en familj med soc-kontakter på ett öppet och fördomsfritt sätt. Har man hamnat där dömer många en på förhand och en orosanmälan kan på så sätt skapa en kaskad av fler. Och ju fler som hakar på desto mer mod behövs för att någon ska våga säga emot. För vårt barn innebar det tex att behövlig vård uteblev då läkare inte utredde sjukdom utan skyllde barnets symptom på oss föräldrar. 

Ja, det är hemskt. Att vi upplevt det här gör att jag ser familjen du beskriver ur ett annat perspektiv än många andra i tråden. Men jag vill vara tydlig med att det låter som att din grannfamilj behöver hjälp. Utgår jag från våra erfarenheter så är det viktigt att psykolog, gärna flera, kopplas in i ärendet. Soc ser inte alltid de negativa konsekvenserna av deras åtgärder. De kanske tycker att de har räddat barnen, men så enkelt är det ju inte.

Ibland behövs verkligen åtgärderna, men då ska de negativa konsekvenserna av dem (tex rädsla/trauma hos barnen) ändå ses och behandlas. Särskild hänsyn behöver tas till barn med npf, som kan vara känsligare och reagera på andra sätt än neurotypiska barn.