Anonym (trollmor) skrev 2024-09-13 16:56:49 följande:
Jag fick visserligen mina barn för länge sen, jag är nog mer jämngammal med dina föräldrar men jag gör ett inlägg i alla fall.
Jag önskar att någon berättat att första tiden inte alltid är mysig och att det inte är säkert att du älskar ditt barn.
Under min första graviditet fick jag höra många historier om hur underbart det var att få upp barnet på bröstet, hur de gråtit av lycka. Jag fick se fotavtryck och gulliga familjebilder.
Alla älskade sina barn över allt annat och skulle göra vad som helst för dem. "Det känns verkligen att vi hör ihop".
Jag kände inget av allt det där. Under graviditeten drabbades jag av ett trauma, ett oväntat dödsfall i min närmaste familj. Jag blev totalt nedbruten och klarade inte att fokusera på mitt barn.
Detta gjorde att jag inte kunnat förbereda mig på förlossningen. När det väl var dags upplevde jag den som ett totalt kaos där jag inte hade någon kontroll alls. Den blev ytterligare att trauma för mig.
När det äntligen var över och jag fick mitt barn på bröstet var jag så trött att jag inte ens orkade lägga mina armar om honom. Min man fick se till att han inte ramlade i golvet.
Väl hemma började jag ana att något var fel på mig, riktigt fel. Jag gjorde allt som jag trodde att normala föräldrar gör. Vi gick på babysång, babysim och liknande.
Jag såg de andra mammorna och försökte vara likadan. Jag var bra på att fejka och ingen anade något. Men jag var som död inuti.
Jag tog hand om min son, det gick ingen nöd på honom rent fysiskt och materiellt, tvärtom blev jag nästan tvångsmässig när det gällde de bitarna. Ingen skulle ha något att klaga på när det gällde skötseln av barnet.
Fast jag inte kände något för pojken var jag livrädd för att förlora honom. Därför vågade jag inte heller söka hjälp, jag var säker på att jag skulle bli fråntagen honom, att jag skulle anses vara en olämplig mamma.
När jag var med honom på ettårs-kontrollen kom vändningen. När pojken blivit mätt och vägd och allt såg bra ut vände sig sköterskan mot mig, lade handen på min axel och frågade: "Och hur mår mamma egentligen?".
Plötsligt brast allt, jag började storgråta och berättade precis allt för henne. Om hur jag inte kände något för mitt barn, rädslan att förlora honom, att jag aldrig sov, att jag var död inuti, hur jag var rädd att skada mitt barn, att jag var ett monster som inte kunde älska min son. Allt forsade ur mig.
Samma dag såg sköterskan till att jag blev inlagd. Sonen fick vara med mig men personalen tog hand om honom medan jag fick sömnmedel.
Äntligen fick jag hjälp och stöd och ingen ville ta mitt barn ifrån mig. Jag fick veta att jag inte var en dålig mamma, jag var bara sjuk. Jag hade drabbats av en djup förlossningsdepression och hade inte en chans att ta mig ur den på egen hand.
Vi blev kvar på sjukhuset en tid. Jag fick samtalsstöd och medicinering. Till sist kunde vi åka hem igen. Jag gick på samtal och medicin-uppföljning två gånger i veckan under lång tid.
Man brukar säga att vid en förlossning föds inte bara ett barn, det föds en mamma också. Så är det säkert för många men inte för mig. Men jag blev också en mamma till sist och jag vet exakt när det hände.
När min pojke var 19 månader hade vi varit på Ica och handlat. Eftersom vi bara hade en kasse lämnade jag kundvagnen och gick till bilen med kassen i ena handen och min son vid den andra.
Halvvägs mot bilen mötte vi ett par äldre damer. När vi gick förbi varandra tittade den ena damen på pojken, sedan på mig och så log hon. Det gick som en stöt genom mig och det var som om solen började värma efter en kall vinter.
Jag insåg att de såg oss som en enhet, de såg att vi hörde ihop, den där lilla människan och jag och plötsligt insåg jag att det var så. Jag började gråta, jag var så lycklig över att äntligen känna något.
Sedan den stunden har jag älskat honom mer än jag trodde var möjligt. Älskat honom med varje andetag, varje hjärtslag, varje sekund. Utan honom vore mitt liv ingenting.
Det dröjde lång tid innan vi vågade skaffa ett barn till men när sonen var sju år tog vi ändå steget.
Med tanke på hur det gått förra gången fick jag extra stöd genom hela graviditeten. Inför förlossningen gjordes särskilda förberedelser och det bestämdes redan i förväg att jag skulle sjukskrivas så att min man kunde ha föräldrapenning och vi skulle kunna vara hemma samtidigt i början.
Jag är så glad att vi vågade för andra gången blev precis som allt jag hört om. Jag fick bedövning i tid och förlossningen var en fantastisk upplevelse. När jag fick min lilla pojke i famnen kände jag en omedelbar förälskelse. Och den har suttit i sedan dess.
Nu är mina söner vuxna och har skapat sig egna liv med flickvän / pojkvän och min kärlek till dem har inte minskat med åren, tvärtom. Varje dag är jag tacksam för att jag har dem. Men jag tänker ibland på hur det kunde gått riktigt illa om inte den där Bvc-sköterskan lagt handen på min axel och frågat hur mamma mår.
Detta blev en lång och ganska negativ text och jag hoppas att jag inte skrämt dig, det var inte min mening.
Tvärtom vill jag ge alla blivande mammor styrkan att söka hjälp om ni behöver det. Det är inte dig det är fel på om du inte är "som andra mammor". Ingen kommer ta ditt barn ifrån dig för att du inte mår bra.
Det finns hjälp att få om man behöver det.
Jag önskar dig all lycka med ditt lilla underverk!
Måste flika in här - vilken fantastisk text. Och vad det skiner igenom hur mycket du älskar dina barn och är en otrolig mamma. Att göra allt för någon annan även när man själv känner att något är fel - att då i det läget ändå sätta en annan först, det är faktiskt kärlek.
Och ja, vilken fantastisk bvcsköterska du mötte.
