KBT är bullshit

Det verkar som att era terapeuter är lite för snabba i att gå över till det "praktiska"? Det måste hela tiden finnas en känsla och en röd tråd av förståelse, engagemang, medkänsla.
Ibland kan man inleda en serie sessioner med x antal sådana träffar där man bara pratar om det och inte går in på konkreta lösningar (typ KBT).
Ibland etablerar man snabbare den känslan och det förtroendet sinsemellan och kan väva ihop dessa två. Dvs dialogen kring ångesten, vad som är jobbigt och att ge (som terapeut) hopp, empati och medkänsla till sin patient/klient och samtidigt börja introducera verktyg för att lösa det som är problematiskt.
Skulle man kunna byta terapeut/psykolog? Hur man funkar ihop och förstår varandra är ju väldigt relevant för hur det ska gå.
KBT kräver eget ansvar och arbete, det är inte det. Men man kanske har gått för fort fram?